alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.

Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.

Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.

Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.

Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.

Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.

För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.