You are currently browsing the tag archive for the ‘President’ tag.
Pop quiz, hot shot! Vad tror vi Adam McKay helst vill prata om? Det faktum att han regisserat Vice, den andra filmen som fått honom nominerad till en regissörs-Oscar (den förra var The Big Short), eller att han varit med och producerat den allmänt nedsablade Holmes & Watson med forna partnern Will Ferrell i en av rollerna?
Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.
alt. titel: Död zon
E
n Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.
Man kan tycka att ett blodigt inbördeskrig skulle kunna räcka som grund för sekellånga konflikter. Men Amerikas förenta stater hade ytterligare ett nord-syd-trauma kvar på menyn innan det var dags att betala notan.
Don’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot
Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.
Jake Epping har förvandlats till George Amberson. Jake är 2011 en hyfsat tillfreds man med ett krashat äktenskap bakom sig. George är 1958 en man med en mission och ett uppdrag. Men medan han väntar på att kunna genomföra uppdraget måste han ändå leva något sorts liv och han faller tillbaka på det han kan: high school-lärare i en amerikansk småstad. Läs hela inlägget här »
Historian är så pass välkänd att man nästan inte behöver berätta den, eller hur? Fem killar blir en natt nesligen arresterade i demokraternas huvudkvarter fullastade med avlyssningsutrustning. De hungrigt grävande journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein vid The Washington Post vilar inte innan de rett ut härvan som får självaste president Nixon på fall.
Alla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.
En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).
Det sägs ju att det är vinnarna som skriver historien. Inte sällan är det ju bara de som finns kvar när stridsdammet har lagt sig. I det aktuella fallet skulle man exempelvis kunna tänka sig att en annan sida av saken skulle handla om en befolkningsgrupp som lever ett stillsamt liv nere i den amerikanska södern. Hårt pressade i sitt blotta lebensraum tack vare ett skoningslöst inbördeskrig ser de ingen annan utväg än att slå tillbaka.
”Today we celebrate our Independence Day!” Skulle kunna ha varit en film om det amerikanska inbördeskriget, men det är det naturligtvis inte. Den här gången slåss inte en nation mot en annan för frihet, istället går hela mänskligheten samman (under ledning av USA förstås) för att undvika total utrotning, alternativt förnedrande slaveri (om man inte är en vindflöjel av Kent Brockman-mått — ”And I, for one, welcome our new insect overlords”).
Det är nästan så man misstänker att mein herr Emmerich i all hemlighet planerar att så småningom ställa upp som förste utländske kandidat i amerikanska presidentvalet och Independence Day ska vara filmen som ser till att invändningarna inte blir allt för stora. Som vanligt använder han den nästintill bisarrt stora penseln och det är ingen större risk för att man ska missa vad det är som pågår. Kvinnor, barn och gamla får vackert vänta med tårar i ögonen medan Männen (inte minst i form av Militären) i luften och rymden räddar planeten.
That’s what HE said!