You are currently browsing the tag archive for the ‘Trafficking’ tag.

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

På ytan är You Were… en ganska enkel historia, det är bara det att Ramsey valt att berätta den på ett ovanligt, och ibland onödigt, invecklat sätt. Först är det nog meningen att vi ska tro att Joe är en lönnmördare, där han står och torkar av sin blodiga hammare på ett anonymt hotell- eller motellrum. När han ringer till en telefonsvarare och bara meddelar ”It’s done”.

Men Joe är av annat virke och tycks ha specialiserat sig på att rädda unga flickor från påtvingad prostitution. Unga flickor med familjer som är beredda att betala för Joes tjänster vill säga, han driver ju knappast någon välgörenhetsinrättning. När han inte jobbar bor han med sin åldriga och eventuellt dementa mamma, men hon tycks inte vara värre däran än att Joe kan vara hemifrån både ofta och länge.

Men när Joe tar på sig att plocka upp en förrymd senatorsdotter är det ett uppdrag som ska komma att bita honom i svansen.

Av någon anledning tycks det mig som om jag på sista tiden suttit framför många filmer där jag frågar mig: vad VILL egentligen Michael Haneke/Paul Verhoeven (Elle)/Yorgos Lanthimos/Lynne Ramsey med det här? Men det är nog först i och med titten på You Were… som jag inser varför jag överhuvudtaget ställer mig den frågan. För det är ju knappast så att jag sitter och vrider mina händer över dylika enigman under filmer som Infinity War eller A Quiet Place.

Sett till ren händelseutveckling skulle nämligen You Were… kunna ha varit en vanlig, jäkla thriller. Släng in lite hämndmotiv och det skulle kunna vara något från Park Chan-wook. Mer eller mindre våldsam och blodig. Joe hade kunnat göras mer eller mindre sympatisk, bland annat beroende på hur mycket plats hans relation till modern hade tillåtits ta.

Men nu är filmen ingen vanlig, jäkla thriller. Dels förekommer ett antal oförklarade och okommenterade flashbacks som med lite god vilja skulle kunna tolkas som att Joe tidigare arbetat som soldat, inom rättsväsendet eller möjligen både och. Kommit i kontakt med trafficking-offer, vapen och brutalitet tidigare.

Förutom de här glimtarna har Ramsey valt att stoppa in ännu mer obskyra referenser till en möjlig barndom med en möjlig våldsam fader som möjligen lett till att Joe verkar ha ett behov av att kväva sig själv på olika sätt.

Filmen innehåller alltså ett antal element, som inte har något som helst att göra med handlingen men möjligen allt att göra med Joes psyke. De kombineras med det faktum att Ramsey inte bemödat sig det minsta med att logiskt försöka förklara hur det kommer sig att filmens skurk exempelvis tycks ha total kontroll över exempelvis polisen. Sammantaget gör detta att jag känner mig manad att än en gång ställa frågan: vad vill Lynne Ramesy med You Were…?

Berätta om Joe? För det får vi veta alldeles för lite. Vara upprörd över vit slavhandel? För det är den alldeles för renons på känslor. Äckla oss tittare? Där skulle möjligen kunna finnas något med tanke på rakknivar, kulhammare och en egenhändig tandutdragning.

Jag står som synes kvar med mer frågor än svar när det gäller You Were… Det jag inte heller kan svara på är varför jag av någon anledning har bättre tålamod med Ramseys speciella bildval jämfört med Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer trots att de bägge helt klart skulle kunna anklagas för att vara konstruerade och (that ugly word!) pretto.

Detta, tillsammans med en på ytan mer rätlinjig historia och en föredömligt kort speltid, gör att You Were… inte blev den filmskräckupplevelse som jag fruktade. Jag ska väl inte påstå att jag är sugen på att se om spektaklet i brådrasket men man kan inte få allt här i världen.

Annonser

Transporter RefueledEn del regissörer börjar med att göra skräpfilmer eller generiska uppföljare för att samla ihop tillräckligt med pengar, kontakter eller cred för att sedan kunna gå vidare och göra film som de verkligen brinner för. Luc Besson verkar intressant nog ha gjort den totalt motsatta resan. En gång i tiden var han känd för filmer som Det stora blå, numera tycks han vräka ur sig actionkanonmat som Brick Mansions, Transporter 3 eller Taken 2 med samma hastighet som hans hjältar vräker ur sig förment coola moves.

Läs hela inlägget här »

En hel del uppmärksammade dödsfall inträffar det här året. Morden på Pim Fortuyn, Fadime Sahindal och Daniel Pearl resulterar i många tidningsrubriker. En som däremot knappast kan sägas ha dött i förtid är den brittiska drottningmodern som dör en naturlig död vid 101 års ålder.

I Moskva går det åt en hel massa folk, tyvärr oskyldig gisslan, när militären stormar en teater som ockuperats av tjetjenska terrorister.

Läs hela inlägget här »

SmutsKatarina Wennstam: Smuts (2007)

Familjen Wahl är perfekt. Men perfektionen är bara den tunnaste av fernissa och under ytan krälar både det ena och det andra. Mor och hustru Rebecca dövar sin ångest med shopping, Poggenpohl och hemnetsurfning. Främst är det ångest som skapas av maken Jonas. Det finns en distans mellan makarna och Rebecca har en krypande misstanke om att hon inte är den enda kvinnan i Jonas liv.

Läs hela inlägget här »

UtrensningAliide Truu väcks av en fluga. En stor, äcklig spyfluga som surrar runt och bara väntar på att få sätta sina snaskiga tassar på den gamla damens mat. Att få lägga sina ägg i den lilla korvbiten. Men Aliide gör sig ingen brådska, flugan ska nog vad det lider få sitt bara hon kan hålla den borta från köket.

Men flugan blir bortglömd när Aliide tittar ut genom fönstret och ser byltet av en ung flicka i sin trädgård. Vem är det? Är det säkert att gå ut och ta hand om henne eller är hon ett lockbete, ämnad att få Aliide ur huset? Till slut tar den äldre kvinnan mod till sig och tar med flickan in i huset, men på ett behörigt känslomässigt avstånd. Man vet ju aldrig.

Läs hela inlägget här »

Vissa kör med påskekrim. Själv tycker jag att sommaren är det bästa tillfället för att klämma ett antal mer eller mindre hjärndöda deckare när man inte orkar fokusera på något mer avancerat. Som vädret exempelvis.

***

Björn Hellberg: Den grå (2001)
Journalisten Björn Hellberg är sannolikt mer känd för sina TV-framträdanden, inte minst som populär domar-parhäst med Lennart Oldsberg i På Spåret. Men han är även en ivrig deckarförfattare som producerat en hel del böcker om kommissarie Sten Wall som opererar i den anonymt skånska Staden. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser