The Butler (2013)

alt. titel: Le majordome, El mayordomo de la Casa Blanca, Der Butler, Lee Daniels’ the Butler

Den sjuårige Cecil Gaines kan bara se på medan den ondsinte bomullsplantageägaren skjuter hans far i pannan efter att ha…tagit för sig av mannens hustru, det vill säga Cecils mor. Den enda konsekvensen av detta är att plantageägarens egen mor ser till att lille Cecil får börja arbeta inne i huset istället för ute på bomullsfälten. Ety detta är 20-talets Georgia, där vita män utan problem kan skjuta svarta män som är fräcka nog att ha invändningar om man utnyttja deras fruar.

Cell (2016)

Tänk att zombieapokalypsen kommer, men att det inte finns tid att ens tänka på att den kommer. Ingen patient zero som sedan kan börja bitsmitta ett gäng andra personer. Istället blir nästintill hela (väst)världen smittad på en och samma gång. Alla som har örat klistrat vid en mobiltelefon, vill säga. Det har lyckligtvis inte serieskaparen Clay Riddell eftersom han har mobil-batteritorsk. Därför kan han bara med fasa åse hur världen runtomkring honom på Bostons flygplats förlorar vettet.

1408 (2007)

I nådens år 1408 kvästes slutligen revolten som initierats av den siste prinsen av Wales, Owain Glyndŵr. Drottning Margareta tvingades betala 9 000 guldmynt till Tyska orden för Gotlands lösen och möjligen lades grunden till all världens litterära vampyrer i och med att Sigismund av Ungern grundade Drakens orden (vilken inte bara kom att innehålla Vlad II, utan också medlemmar av släkten Báthory).

1997 års tio bästa filmer

Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.

10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna?

Maps to the Stars (2014)

Det är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.

Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.

2012 (2009)

Apropås den diskussion som uppstod kring 2009 års bästa filmer på Addepladdes j-vla filmblogg härförleden. Många tyckte till: Fiffi och Pladd var (nästan) i extas medan Filmitch hade träffat helt rätt (dvs. tyckte likadant som jag).

I amerikansk film är den galne killen som viftar med en skylt med texten, alternativt själv skriker, ”The End Is Near!” något av en klassiker. Han måste ha gjort ett outplånligt intryck på Roland Emmerich som i 2012 för tredje (nästan fjärde) gången tar mänskligheten så nära utrotningens gräns man kan komma.

Stand By Me (1986)

Stephen King är en av de författare som bäst gör tillbakablickar på ett bitterljuvt barndomslandskap, oavsett om detta landskap är befolkade med verkliga monster (som i förlagan till denna film, långnovellen/kortromanen The Body) eller övernaturliga dito (exempelvis It). Som så ofta är tidsperioden fastlagd till Kings eget sena femtiotal (något som kontinuerligt understryks av tidstypisk musik, typ ”Rockin’ Robin” och ”Lollipop”) när vi får stifta bekanskap med Gordie Lachance och hans tre kompisar Chris, Teddy och Vern. Teddy har hört två äldre killar prata om hur de upptäckt kroppen av en pojke som varit försvunnen och nu bestämmer sig gänget för att ”hitta” pojken själva och därmed bli berömda och hyllade i hela den lilla staden Castle Rock (en annan av Kings stadigvarande uppfinningar).