Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på.

Nu för tiden är det nog lite svårt att lyckas med superhjältefilmer överlag. Jag menar, vi börjar ju ha sett ett par stycken och jag gissar att det kan vara en svår balansgång mellan det allt för simpla och det överdrivet komplicerade. The New Mutants är långtifrån det sämsta försöket som sticker upp näsan ovanför vattenytan i det avseendet. Men när det kommer till kritan skulle jag vilja säga att det inte är en film som skiljer sig nämnvärt från valfri YA-produkt som kommit under de senaste åren. Det ligger också filmen i fatet att det väl är den fjärde i ordningen (minst) som ska visa på hur problematiskt livet blir för unga mutanter (X-Men, First Class, Dark Phoenix).

Det är såklart en uppenbar parallell mellan mutantidentiteten och en allmän tonårstillvaro men The New Mutants gör det på det hela taget allt för lätt för sig. Vi har likhetstecknen mellan mutantkrafternas uppkomst och puberteten (13-årsåldern). Mellan stigmat av krafterna och en avvikande sexualitet (prästen father Craig försöker ”pray the bad” från stackars Rahne). Och mellan krafterna samt särskilda behov (Reyes institution är till för ”teens that need some extra care”). Vi har betoningen på identitet, självkontroll, självtillit, självkännedom, gemenskap, vikten av att möta sina rädslor istället för att fly och att tonåringar allt som oftast är sin egen värsta fiende.

Den här enkelheten, kombinerad med en CGI-tung avslutning, en viss stereotypi (självklart är den ryska Illyana typ ett traffickingoffer och den brasilianske Roberto en heting) samt en olycklig tendens att låta de inblandade kläcka ur sig malplacerad humor, gör att The New Mutants aldrig går på djupet. Inte för att jag var trollbunden av Boones tidigare cancerfilm men den mötte ändå ämnet om döende ungdomar pang på. Här känner jag mig aldrig särskilt orolig eller bekymrad över hur det ska gå för kidsen, inte ens när Dani har klängt ut från klocktornet och gör sig beredd att störta mot sin egen död.

Jag vet inte om det var meningen att publiken skulle uppfatta bilden av hur alla människor har två olika björnar inom sig, en god och en ond, och att den man göder är den som växer sig stark, som djupsinnig. Den ambitionen förtogs i så fall en smula av att exakt samma liknelse används i TV-serien Bosch redan 2014. Då funkade det bättre med kopplingarna till klassikern Buffy eftersom det inte var något man hymlade med (minst ett par signifikanta avsnitt får rulla på en TV i bakgrunden).

Ytligheten gör dessutom att det känns som om prestationerna från hyfsat duktiga skådisar som Maisie Williams (Rahne), Anya Taylor-Joy (Illyana) och Charlie Heton (Sam) är ganska bortkastade på The New Mutants. Å andra sidan är det möjligt att det är det enda som gör att jag ändå inte hade några större problem att se filmen som en lättsam popcorn-rulle, ganska lagom för en fredagskväll. Jag hade i alla fall inte tråkigt, vilket jag vill minnas att jag faktiskt råkade ut för i fallet Dark Phoenix.