alt. titel: Piranha 3-D

Vatten! Spring break! Partybrudar! Wet T-shirt! Fylla! Förhistoriska pirajor! Blodbad!!

Ungefär så. Och så någon lam handling som filmen försöker låtsas är huvudsaken om en blyg kille som till slut står på sig och därmed får tjejen han trånat efter i flera månader. Fast både filmen och vi vet ju att huvudsaken är blodbadet (bokstavligt talat) och Bröst. Tuttar. Tatas. Brön. Pattar.

Men för all del, Piranha 3D hymlar inte utan fläskar på ordentligt med vad den kan erbjuda och det hela är ganska kul på ett bekvämt och lite mysigt sätt. Regissören Alexandre Aja är rätt långt ifrån sin betydligt obehagligare Haute Tension och tycks ha bestämt sig för att ha kul på sin inspelning. Lite som om han också vore på spring break och han går definitivt inte i fällan att ta varken filmen, dess ämne eller sig själv på för stort allvar.

Rollmässigt har man varit ganska ambitiös med Richard Dreyfuss (får äran av att vara första offret), Ving Rhames (utrustad med hagelgevär och utombordare men pirajorna är…helt enkelt…för…många) och Christopher Lloyd (som har blivit gammal men fortfarande låter som Doc Brown) i små biroller. Jerry O’Connell tycks ha haft lika roligt som Aja med sin slemmige och snortande Girls Gone Wild-regissör och Elisabeth Shue får klart godkänt som sheriff och mamma.

Effekter och makeup är även de förhållandevis ambitiösa (många renknaprade ben och försvunna underkroppar), om än lika överdrivna som resten av denna pirajabuffé, och jag antar att om jag hade kunnat se 3D-effekterna på storduk hade jag säkert hoppat till både en och två gånger. Som det är nu är de bitska små liven mest charmiga med sina attackljud och extrema aptit (tänk tyskterriervalpar på speed — snapping jaws of death). Men vi har korta glimtar av piranha-o-vision!