Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Men familjen innehåller också ytterligare ett barnbarn, tillika Luisa och Isabels syster – Mirabel. Hennes superkraft är att inte ha någon kraft alls, alternativt ”being in denial” över det faktum att hon är den enda i familjen som inte är magiskt begåvad. Tack vare det magiska huset kan hon inte ens inta en oumbärlig Askunge-fixar-roll. Ni vet, den där pålitliga typen som ser till att middagen kommer på bordet och räkningarna blir betalda medan de övriga familjemedlemmarna lallar runt hela degarna med sina krafter.

Mirabel är generellt orimligt glad och peppig, men känner sig ibland en smula utanför. Som om hennes plats i familjen inte riktigt räknades lika mycket som de andras. Vissa skulle därför sannlikt tycka att hon är oförtjänt familjelojal när hon tar på sig att försöka rädda magin som synes vara på väg att glida familjen Madrigal ur fingrarna.

Att Encanto vann en Oscar för bästa animerade långfilm var inte den främsta anledningen till att jag var nyfiken på spektaklet. Under de senaste åren känns det mest som om Disney och Pixar bara turats om att ta emot guldgubben i just den kategorin. Nej, här var det snarare Lin-Manuel Mirandas medverkan som drog och jag lägger mig platt – vilken jäkla guldrekrytering när Disney lyckades locka den mannen till sitt stall!

Efter ett par lyssningar tycker jag banne mig att i princip varenda låt är ett litet guldkorn, där vart och ett ramas in fint av filmens visuella element. Till och med Dos Oruguitas, som är den i mina öron mest slätstrukna (eller smöriga, om man så vill), blev riktigt berörande eftersom jag vid det laget (den kommer ganska sent i historien) var klart investerad i Encanto.

Berättelsen rymmer varken prinsar, prinsessor eller skurkar och är väl i det avseendet fortfarande en smula ovanlig för att vara en Disney-film. Detsamma gäller vår hjältinna Mirabel som inte är direkt prinsess-vacker (det är istället den perfekta Isabel förunnat). De teman som avhandlas är förvisso välbekanta så de räcker men manusförfattarna Charise Castro Smith och Jared Bush (som också var med och regisserade) lyckas ändå presentera dem på ett ganska fint sätt genom sina olika rollfigurer.

Mirabel är den som från början känner att hon inte passar in medan exempelvis Luisa och Isabel är de som till synes gör det, vilket i sin tur kan utgöra en press i sig. Abuela måste lära sig att älska alla sina barnbarn och inte bara värdera dem utifrån deras krafter. Ensam är inte stark, familj är något som ska värdesättas, samarbete och lojalitet är mer värt än magi (allt detta signaleras också redan i Mirabels inledande sång: ”work and dedication will keep the miracle burning”). Manuset lyckas till och med väva in ett enkelt och kort, men ganska effektivt, flykting-tema. Vilka flyktingar drömmer inte om en magisk fristad?

Temamässigt är det hela dock så pass generiskt att det colombianska för min del inte blir mycket mer än utseende och yta – Encantos berättelse skulle egentligen kunna utspelas precis var som helst i världen. Här skiljer sig filmen exempelvis från Disneys tidigare Moana (wait for it…) där det polynesiska sammanhanget föreföll betydligt mer inarbetat i berättelsen.

Så nej, Encanto bjussar egentligen inte på något nytt. Om möjligt är jag kanske lite besviken rent storymässigt eftersom både Jared Bush och medregissören Byron Howard också var inblandade i Zootopia, vilken lyckades betydligt bättre med att skapa en innovativ historia. Musikaliskt tror jag inte att inte att det egentligen är någon större skillnad mellan Encanto och Mirandas In the Heights (wait for it…). Om möjligt borde jag kanske hålla In the Heights högre, tack vare dess realism och samtida ambitioner vad gäller budskap.

Men det kan inte hjälpas – Encanto blev ett färgsprakande litet lyckopiller som helt enkelt gjorde mig glad. Än en gång fick jag anledning att njuta av Stephanie Beatriz, om än bara röstmässigt. De som känner mig förstår att det ju inte heller skadar att vi bland annat får möta ett gäng pigga näsbjörnar och en stoisk capybara.

Frågan för dagen är om Encanto landade lika väl för min musikalkompis. Vad tyckte Filmitch?!

Annons