Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Efter händelserna i No Way Home, där en hel hoper Spider-skurkar kunde ansamlas med all möjlig djävulskap som följd, är Stephen Strange väl bekant med farorna som omgärdar multiverse. Så när han träffar på America Chavez, vilken påstår sig kunna förflytta sig obehindrat mellan de olika världarna, men inte ha någon som helst kontroll över denna kraft blir han en smula betänksam. Det blir i och för sig America också eftersom hon just kommer från en värld där Stephen Strange försökte dränera hennes resande-förmågor, ”for the greater good”. Samtidigt har hon inte mycket annat val än att ty sig till magikern eftersom någon eller något är ute efter att roffa åt sig hennes obegränsade tillgång till multiverse.

Det är något med detta multiverse som gör att en film som Doctor Strange in the Multiverse of Madness inledningsvis kan tyckas mer komplicerad än den egentligen är. Men lyfter man blicken en smula står det snart klart att det handlar om ett st (1) hjälte, ett st (1) skurk samt ett potentiellt oändligt antal (∞) oskyldiga offer. Temamässigt är vi också på välbekant territorium: Stephen Strange måste lära sig att släppa det förflutna, konfrontera sig själv och inte tro att han vet allt, America måste lära sig att kontrollera sina potentiellt destruktiva krafter medan filmens storskurk å sin sida måste acceptera att det inte går att kontrollera allt. Att den där ”book of Vishanti” (som Strange och America ägnar en hel del tid att leta efter och som ska ge hjälten typ ”de kraften hen behöver för att besegra fienden”) egentligen innebär något mer abstrakt och metaforliknande än ett konkret supervapen kommer inte som någon större överraskning.

Så i den mån det om, säg, två år kommer att gå att särskilja just Dr Strange… från den övriga Marvel-massan hänger det snarare på att Paul Feige den här gången lyckats få gamle Sam Raimi att komma ut ur filmgömmorna för första gången sedan 2013. Tydligen var tanken att Scott Derrickson även den här gången skulle ha fått äntra regissörsstolen, men det sket sig på grund av ”creative differences.” Som det ju brukar heta i Hollywood när det skiter sig.

Rent berättelsemässigt kan jag inte påstå att jag känner igen eller kan identifiera att det är just Raimi som håller i spakarna – i det avseendet är Dr Strange… ett Marvelspektakel bland andra Marvelspektakel. Däremot finns en hel del detaljer där Raimis kameraarbete eller svarta humor lyser igenom (exempelvis det Starro the Conqueror-liknande monstret som synnerligen grafiskt får ögat utslitet av en lyktstolpe eller Black Bolts dödsfall), plus en del skamlös Evil Dead-”inspiration”. Samt en Bruce Campbell-cameo att ersätta den numera bortgångne Stan Lee. Just den detaljen vet jag dock inte om den tillförde särskilt mycket, mer än att utgöra ett konkret bevis på att även sådana storheter som Campbell blir äldre och stelare.

Dr Strange… är ”bara” två timmar lång och speltiden ramlar på i riktigt bra tempo – jag var hyfsat underhållen, om än inte direkt djupt engagerad, rakt igenom. Jag tror dock inte att det främst beror på Dr Stranges… världsbygge (fantasysuperhjältestuket känns alltid lite plastigt) eller den aktuella historien. Däremot på att Benedict Cumberbatch och Elizabeth Olsen är så pass bra skådisar att de säljer in sina antagonister inom ramen för denna osannolika historia. I den mån magiker och häxor kan passa in i superhjälteledet behövs den den här typen av prestationer för att jag ska tro på den insäljningen.

Det som fastnade rejält krävan var dock namnet på vår unga protagonist, i den meningen att uppmaningar som ”No America, trust yourself. Trust your power” lät alldeles för övertydliga. Även om det kanske inte var meningen att man skulle tolka dem så. Å andra sidan fick en blå stjärna slåss mot en röd, böljande massa. On the nose much?

Wind River (2017)

Taylor Sheridan har ett ganska gediget CV när det kommer till thrillermanus – Hell or High Water samt både Sicario och uppföljaren Day of the Soldado. I fallet Wind River har han inte bara hållit i pennan utan också regissörstaktpinnen.

Fortsätt läsa ”Wind River (2017)”

Captain America: Civil War (2016)

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Fortsätt läsa ”Captain America: Civil War (2016)”

Godzilla (2014)

GodzillaSci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.

Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.

Fortsätt läsa ”Godzilla (2014)”