Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Så vad är det då för processer och upplevelser som Dominik valt att fokusera på? Det är möjligt att jag relativt omgående blev avogt inställd till Blonde, men i mina ögon händer inte så mycket mer än att Ana de Armas gråter, ångestnojjar och lider sig igenom hela spektaklet (vilket pågår i fullständigt onödiga 166 minutrar). Filmen enda utveckling bygger på att publiken med en gång ska tycka synd om dess huvudperson och sedan fortsätta att tycka ännu mer synd om henne. I de filmer jag sett med Monroe har skådespelaren en otvetydig charm, men enligt Blonde tycktes detta enbart tillhöra personan Marilyn. Personen som en gång hetat Norma Jean för däremot en konstant miserabel tillvaro.

Det är mycket möjligt att Dominik plockat upp allt detta från romanen Blonde, men i filmen framställs Marilyn/Norma Jean enbart som ett Offer. För publiken, för filmindustrin, för Män. Hon förvägras all form av agens, utom önskan efter en riktig familj. Livet i strålkastarljuset och fotoblixtarnas sken tycks i princip från dag ett vara en mardröm istället för en triumfatoriskt uppnådd ambition. Hon framställs inte bara som utsatt, utan också extremt ensam, vilket innebär att manuset helt bortser från personer som dramacoachen Paula Strasberg eller en hel kader av psykoanalytiker (bland dem Anna Freud) och psykiatriker.

de Armas får förvisso visa upp sina insikter i världsdramatiken inför Adrien Brodys Arthur Miller. Men att Monroe exempelvis grundade ett eget produktionsbolag 1954 är tydligen inte en omständighet som Dominik finner något större intresse i. Jag kan förstå regissörens (som också skrivit manus) ambition att dra ned brallorna på alla utnyttjande mansgrisar. Men var då enda möjligheten för honom att göra det att framställa Monroe som en viljelös bit kött, vilken handgripligen måste släpas till en extremt sjaskig rendezvous med nationalikonen John F. Kennedy?

Tillika en extremt barnslig bit kött. Jag ifrågasätter starkt att Monroe verkligen var riktigt så naiv som hon framställs i Blonde. Den klassiskt lätt flämtande, andlösa stämman hjälper förstås inte till, men att de Armas exempelvis med en gång tror på ett anonymt brev från någon som påstår sig vara hennes biologiska far känns osannolikt. Jag skulle till och med kunna tänka mig att Monroe fick fler än ett sådant brev, under förutsättning att hon var så pass öppen som filmen vill antyda med att hon inte visste vem hennes far var. Att hon dessutom tilltalar bägge sina makar med ”Daddy” ger mig ångestrysningar över hela kroppen. Oförmågan hos filmens huvudperson att greppa vanliga, mellanmänskliga relationer gör att jag undrar vad hon egentligen pysslade med innan hon blev hela USA:s ”Marilyn Monroe”. Ska jag tro Blonde, verkar hon ha levt i ett fullständigt isolerat vakuum, renons på andra mänskliga individer.

Monroes missbruk och psykiska ohälsa (eventuellt på grund av missbruket, eventuellt på grund av arvet från modern) synes väletablerade. Jag missar därför ärligt talat behållningen eller poängen med en film som enbart fokuserar på hur Monroe missbrukar och mår skit i nästan tre timmar. Regissörens lek med det visuella gör Blonde bara ännu tristare och mer långdragen. Allra närmast ligger det faktiskt till hands att tolka den huvudsakliga poängen med Dominiks film och manus som riktigt snaskig anti-abort-propaganda, vilket i så fall inte är något annat än remarkabelt oansvarigt. Särskilt som det inte verkar finnas några som helst medicinska bevis för att Monroe någonsin genomgick en enda abort.

My Week With Marilyn var förvisso ingen storartad produktion, gav mig ingen ny insikt i vare sig personen eller personan Marilyn Monroe. Men dess brittiska stabilitet gav den banne mig i alla fall ett visst mervärde, något som jag fullständigt saknar i Blonde. I mina ögon är adaptionen inte så mycket kontroversiell, som ett undermåligt och ytligt berättat person”porträtt”.

Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.

Fortsätt läsa ”Belfast (2021)”

Come Play (2020)

Larry är ensam och missförstådd. Larry vill bara ha en vän men ingen vill leka med honom eftersom han ser konstig ut. Larry är alla föräldrars värsta mardröm eftersom han talar till deras telningar via den allestädes närvarande Skärmen. För det är ju människors allt ökande isolering, orsakad av överdrivet skärmanvändande, som är samtidens största hot, inte sant?

Fortsätt läsa ”Come Play (2020)”

Petite maman (2021)

alt titel: Lilla mamma, Lille mamma, Petite Maman – Als wir Kinder waren

Åttaåriga Nellys liv är fullt med avsked som hon inte hinner med. Först dog mormor utan att Nelly hade sagt ordentligt ”Hej då” just den dagen. Och Nelly tyckte jättemycket om sin mormor. Sedan lämnar mamma Nelly och pappa kvar i mormors hus utan att Nelly hinner säga ”Hej då” till henne heller. Nelly tycker om sin mamma också men tycker att hon aldrig verkar vara riktigt glad. Så en dag i skogen bakom mormors hus träffar Nelly Marion som är lika gammal som hon själv och som bor i ett likadant hus som mormors. Kommer Nelly kanske ändå att få en chans att säga sina borttappade ”Hej då”?

Fortsätt läsa ”Petite maman (2021)”

The Lost Daughter (2021)

alt. titel: Frau im Dunkeln, La figlia oscura

Barn är ju en sådan välsignelse. Little bundles of joy. Men samtidigt ett förkrossande ansvar. Ibland också fullkomligt outhärdliga. I egenskap av tvåbarnsmor kan Leda därför med visst medlidande se på hur den unga Nina ibland måste kämpa med tålamodet i förhållande till dottern Elena. Inte för att Leda känner vare sig mor eller dotter, men Nina och Elenas högljudda och omfattande amerikansk-grekiska familj har mer eller mindre invaderat samma lilla strand som Leda hade hoppats på att få ha ifred. Särskilt som hon är på en ”working holiday” och försöker få en del skrivande gjort i solstolen.

Fortsätt läsa ”The Lost Daughter (2021)”

Children of the Corn (1984)

alt. titel: Dödlig skörd, Les enfants de l’horreur, Horror Kid, Les démons du maïs, Kinder des Zorns, Stephen King’s Children of the Corn

”It was an animal, right?” Men Vicky vet ju egentligen redan att det som maken Burt just mejat ned på den ensliga Nebraska-vägen inte är ett rådjur eller något liknande som kastade sig ut från majsfälten. Nej, de har just kört över ett barn. Men eftersom detta inte är en dödsångest-novell av Stig Dagerman finner Burt snart silverkanten på makarnas avsevärda moln. Såsom nybliven läkare noterar han att den unge gossen fått halsen avskuren, en skada som näppeligen uppstått vid kollisionen. Vid kanten av vägen står en resväska, också den blodig.

Fortsätt läsa ”Children of the Corn (1984)”

Magyk (2005)

Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Fortsätt läsa ”Magyk (2005)”

Le Petit Prince (1943)

alt. titel: Lille prinsen, The Little Prince

En djärv flygare kraschlandar i bortom all ära och redlighet i Saharaöknen. Han försöker reparera sitt skadade plan men frågan är om han kommer att lyckas innan vattnet tar slut. Men i så fall kommer flygaren inte att dö ensam, för plötsligt har han fått sällskap av en guldlockig ”liten prins” där i öknen. Som om pojkens uppdykande inte vore fantastiskt nog, berättar han dessutom att han kommer från den lilla asteroiden B 612 som inte är mycket större än ett hus, och att han har rest runt i rymden innan sin ankomst till planeten Jorden.

Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (1943)”

Beasts of the Southern Wild (2012)

alt. titel: Hushpuppy

En Hushpuppy kan vara många saker. En sko. En friterad munsbit. I fallet Beasts of the Southern Wild är Hushpuppy en sexårig flicka som bor med sin pappa i området som kallas The Bathtub. För henne är världen fylld av under. När hennes pappa Wink försvinner kanske han gjorde det för att han förvandlades till en insekt. How was anyone ever goin’ to know? Tillvaron i The Bathtub är för henne en ändlös räcka av festligheter, skönhet, gemenskap och lärdom. Kidsen i The Bathtub har Miss Bathsheba som lär dem om uroxar, att överleva, hur allt i universum hänger ihop och att man ska vara snäll mot de som är mindre än en själv.

Fortsätt läsa ”Beasts of the Southern Wild (2012)”

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Fortsätt läsa ”X3: Alberte-trilogin (1926-1939)”