You are currently browsing the tag archive for the ‘Barndom’ tag.

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Vår namnlöse huvudperson är sju år gammal och bor med föräldrar och småsyster i ett stort hus. Det egna rummet måste försakas på grund av ekonomiska problem och hyrs ut till en radda mer eller mindre suspekta (i pojkens ögon, de bor ju i hans rum!) hyresgäster. Priset tas förstås av den sydafrikanske opalletaren som kör ihjäl pojkens älskade katt Fluffy.

Men det är också opalletaren som (förvisso ofrivilligt) leder till att pojken träffar Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor som bor på gården som ligger längre ned vid landsvägen. Och i änden på vägen finns det en ocean. Eller ja, pojken ser bara en alldeles vanlig damm men Lettie säger att den är en ocean. Och eftersom Lettie är en ovanligt bestämd elvaåring får man väl tro på det då.

Men det är också Lettie som gör att pojkens rum och värld invaderas av en riktig orm vid namn Ursula Monkton. Ursula hotar pojken med alla möjliga straff om han inte gör som hon säger, tycks utgöra en farlig lockelse för pojkens lättledda pappa och inte ser mamma vad som försiggår i det tidigare så (relativt sett) trygga huset.

The Ocean… påminner mig en hel del om Coraline (kanske för att antagonisten är en kvinna?) men den tagit Coralines något barnsliga tilltal och gjort det hela till en avgjort vuxen historia. Eller också kanske det handlar om att Gaiman har renodlat Coalines teman och ramat in dem tydligare i en uppväxtkonflikt. För vad annat ska man kalla det när mer eller mindre varje sida beskriver händelser som understryker att barndomstryggheten är ett minne blott?

Och eftersom vår protagonist är en ensam liten kille som gillar att dra sig undan med böcker eller Gilbert and Sullivan-skivor är detta en historia som mycket väl skulle kunna vara av karaktären ”It was all in his head…”

Men det gör inte så mycket eftersom Gaiman har en omisskännlig stil som känns både episk och poetisk på en och samma gång. The Ocean… är ingen bok som griper tag i både hjärta och hjärna på samma sätt som mina absoluta favoriter men jag måste böja mig för dess förmåga att skapa en imponerande ”sense of wonder” på sina fåtaliga sidor. Gaiman gläntar på förlåten till livets mysterier och låter oss vara med och kika. Det är skrämmande, häpnande, sorgligt, förtröstansfullt och humoristiskt på en och samma gång. Som livet självt skulle jag kunna skriva om det inte vore för att jag står över sådana klichéartade uttryck…

Annonser

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

alt. titel: Old Yeller klarar allt

Old Yeller was a fighter/A rootin’, tootin’ fighter/Old Yeller/Best doggone dog in the west

Återigen var det dags att ta sig an en av de där filmerna som är så vanligt förekommande i amerikansk popkultur att det känns som om man redan sett dem.

Läs hela inlägget här »

stranger-thingsKanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Läs hela inlägget här »

Edith Nesbit är för den stora (svenska) allmänheten sannolikt inte någon särdeles välkänd författare men spelar en viktig roll i den brittiska barnbokskanon. Hon berättar ofta om en syskonskara som råkar ut för mer eller mindre fantastiska äventyr, inte sällan med en magisk anstrykning.

Tresure SeekersBåde The Story of the Treasure Seekers (1899) och The Railway Children (1905) är dock berättelser fast förankrad i någon slags realism, även om barnens äventyr inte blir mindre fantastiska för det. I bägge fallen handlar det om familjer med frånvarande föräldrar, en mor (död) och en far (fängslad), samt ett tidigare ekonomiskt välstånd som nu förbytts i relativ fattigdom (det finns bara pengar till en tjänare!).

Läs hela inlägget här »

Min lilla systerStellas syster Katja är framgångsrik konståkerska. Medan flickornas mamma inte direkt kritiserar Stella kan det ändå komma små påpekanden då och då att Katja minsann har disciplin. Samtidigt kavar Stella mest runt på skridskorna i fåfängt hopp om att Katjas tränare Jakob någon gång ska uppmärksamma hennes crush på honom.

Läs hela inlägget här »

ItTvå böcker slåss om att vara de absoluta fixstjärnorna på min Stephen King-himmel – Christine och It. Den av böckerna jag läst senast brukar oftast vara den jag anger som min favorit och nu råkar det vara tegelstenen från mitten av 80-talet.

Läs hela inlägget här »

Jag är IngridNi vet när man blir tagen gisslan med ett trevligt samkväm bestående av lite öl och snacks och helt plötsligt sitter och tittar igenom värdparets familjealbum eller femtusen semesterbilder? Nä, det är sant, numera finns ju Facebook för allt sådant. Man får alltså inte ens längre vare sig öl eller snacks innan man ”måste” ta del av privatfoton och amatörfilmer.

Läs hela inlägget här »

Det var en gång en liten flicka som så hemskt gärna ville ha ett barn. Hon såg ingen chans att skaffa sig ett sådant i det gråtrista Liverpool och ljög därför lite för sin mamma för att kunna åka till den stora staden London. Hon berättade att hon redan var gravid och skulle åka till London för att hitta en lättduperad pappa. Fast hon egentligen var ute efter en lättduperad pappa som först ville befrukta henne.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning av den relativt nyliga premiären av Beasts of the Southern Wild. Fantasifulla flickor på film tycks vara ett populärt tema — Coraline, El laberinto del fauno eller varför inte Paperhouse?

***

Tideland_Poster_70x100.inddJeliza-Rose är en mycket fantasifull liten flicka och tur är väl det. I hennes vardag finns nämligen inte mycket att vara glad över, från en känslomässigt manisk mamma med svårartat lungödem, till en knarkande far, till det nedslitna huset som mest av allt liknar en marginellt organiserad soptipp. Men tillsammans med sina dockhuvuden Mystique, Sateen Lips, Glitter Gal och Baby Blonde försöker Jeliza-Rose både hjälpa pappa med hans ”semestrar” och mamma med hennes blånande och värkande ben.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg