Jenna Heaps trygga, om än fattiga, familjeliv slås sönder och samman dagen då hon, pappa Silas och brodern Nicko tvingas fly hals över huvud från den auktoritära väktarstyrkan som härskar i staden. Med sig på färden får de oväntat också trollkarlen Marcia Overstrand samt pojken 412, en av rekryterna i väktarnas unga armé. De tar sin tillflykt i träsken hos Silas faster, häxan Zelda Heap, medan den onde trollkarlen DomDaniel tar över Marcias position som ExtraOrdinary Wizard.

Medan DomDaniel febrilt försöker hitta igen dem tvingas Jenna möta det faktum att hon egentligen inte är född in i Heap-familjen utan en prinsessa och stadens rättmätiga härskarinna. Samtidigt som pojke 412 måste försöka lära sig att lita på människors godhet efter sin hårdhänta uppväxt i den unga armén.

Det ska fan vara fantasyförfattare efter Tolkien och Rowling. Kanske alldeles särskilt om man är brittisk fantasyförfattare, vilket Angie Sage är. Magyk är den första delen i en serie om sju böcker, uppkallade efter sin protagonist Septimus Heap. Boken börjar nämligen med hur Jenna som spädbarn hamnar hos Silas och hans hustru Sarah enär deras egen baby, Septimus, precis har dött. Or has he?!

Nej, seriens namn gör förstås att man inte tar särskilt allvarligt på det där dödsfallet. Särskilt inte som det snart visar sig att Septimus var Silas sjunde son, samtidigt som han själv också var sjunde son. Ja, ni märker, ”seventh son of the seventh son” och allt det där som ju är ganska välkänt i fantasykretsar. Magyk innehåller som synes också minst två föräldralösa ungar, en magisk ring, pixies, brownies och en boggart.

Å andra sidan: det kan ju knappast vara rättvis att Tolkien och J.K. Rowling ska ha någon slags ensamrätt på sago-fenomen som de i ärlighetens namn inte var först med att använda men som man sedan kommit att förknippa dem med.

Inte heller blir det särskilt rättvist att jämföra Magyk med hela Harry Potter-serien. Istället ska den ju ställas mot The Philosopher’s Stone och då måste jag säga att Sage nog slår Rowling på fingrarna. Magyk är fortfarande en ganska barnslig bok, men innehåller tillräckligt med element för att roa även lite äldre läsare. Jag har ofta sagt att om jag läst The Philosopher’s Stone när den publicerades är det tveksamt om jag fortsatt så långt som till The Prisoner of Azkaban, vilken var boken som fick mig fast. Det Rowling dock lyckades med redan i sin första bok (och där Sage kanske blir lite mer lättviktig) är att introducera den djupt tragiska och dramatiska dikotomin Harry-Voldemort. Något sådant på-dödligt-allvar-stråk tycker jag mig inte hitta i Magyk.

Hade jag alla sju böckerna redan stående i bokhyllan skulle jag kanske ha hoppat vidare till nästa bok i ordningen, Flyte. Men i nuläget känner jag mig ganska nöjd med läsningen av Magyk eftersom mitt första intryck är en bok som var underhållande men lite barnslig i både humor och övertydligheter. Men så tillhör jag ju heller inte seriens primära målgrupp. Eller också är Sage en så överdådigt skicklig författare att jag inte ens fattade att bokens sista ”överraskande” vändning (som givetvis gick att gissa sig till mer eller mindre omedelbart) egentligen inte alls skulle uppfattas som överraskande utan istället som utsökt ironi.