alt. titel: Iron Monkey

Iron MonkeyEn trippel med Jackie Chan var inte nog, jag var sugen på mer Kung Fu. Vad passar då bättre än ytterligare en Yuen Woo-ping-regisserad film där karaktären Wong Fei-hung förekommer, fast av ett något modernare snitt än Drunken Master?

Ibland ojar man sig över det västerländska politikerföraktet, men jag undrar om det ändå inte toppas av det österländska. I Iron Monkey stöter vi nämligen med en gång på vad jag uppfattar som något av en klassisk karaktär i kinesiska och japanska historiska filmer av det här slaget – den girige och korrumperade guvernören.

Den ende som står på folket sida mot utsugaren och dennes vaktchef är Iron Monkey, en slags Robin Hood fast i svarta ninjakläder istället för en grön hatt med fjäder och supersnabbt fotarbete istället för pil och båge. Vad nästan ingen vet är att folkhjälten samtidigt är stadens gode läkare, Yang Tianchun. Hans enda anförtrodda är assistenten Miss Orchid.

Men guvernören är stressad av att den kejserliga inspektören är i antågande och försöker sopa framför den egna dörren genom att arrestera alla som har någon som helst koppling till apor eller som är bra på Kung Fu. Den nyanlände Wong Kei-ying, och hans unge son, Wong Fei-hung, får sig en släng av sleven efter att de visat sig alldeles för bra på att slåss. Wong Kei-yings erbjudande att fånga Iron Monkey mottas inte med den tacksamhet man skulle kunna tro, istället lovar guvernören att han ska hålla Wong Fei-hung fängslad till dess att fadern utfört sitt uppdrag.

Men det är inte bara Wong Kei-ying som är ute efter Iron Monkey. Till staden kommer dessutom ett gäng hårdföra Shaolinmunkar, där deras ledare besitter den fruktade Wonderpalm-tekniken.

Ahhh, efter bottennappet Operation Condor var Iron Monkey balsam för martial arts-själen. Själva handlingen är som vanligt inte det mest intressanta med den här typen av film, men det är intressant att notera skillnaderna mellan Yuen Woo-ping anno ’78 och ’93. De största upplever jag består av snabbare klippning, vajerarbete och en ibland uppspeedad hastighet. Särskilt den senare blir jag lite fundersam över, för jag tycker den stör rytmen mer än den tillför.

Å andra sidan kan jag heller inte sympatisera med att man inför filmens amerikanska release drog ned hastigheten på de här momenten, just för att man var rädd att de skulle förvirra publiken. De är ju en del av Yuen Woo-pings vision med hela narrativet. På samma sätt föll den amerikanska bilan över en del av buskis-slapsticken som vi vid det här laget är så vana att se. Inte heller där kan jag inte hålla med om det lämpliga i tilltaget även om jag absolut inte är någon stor fan av just de elementen.

Däremot var det lite underhållande att se Wong Kei-ying göra samma chili-misstag som Jackie i Drunken Master. Och så finns det förstås en viss charm i halvtaskigt dubbade filmer där slagskämparna ger varandra korthugget manliga komplimanger (”You fight very well!”) medan de pucklar på varandra

Men till väsentligheterna: fighterna är något så grymt snygga och har dessutom väldigt olika i stämning beroende på vilka som slåss. Vackrast var helt klart den korta sekvens som egentligen inte var en fight alls, utan mer av en dans där Yu Rongguang och Jean Wang (ja, alltså Yang Tianchun och Miss Orchid) måste städa upp bland kringvirvlande papper. Roligast var den innovativa paraplyanvändningen hos Angie Tsangs Wong Fei-hung. Mary Poppins kan slänga sig i väggen som bara använder sitt för att flyga med.

Och tempomässigt vet naturligtvis Yuen Woo-ping hur en Kung Fu-slipsten ska dras när han avslutar med ett värdigt crescendo som inbegriper trästolpar och en hel eld när Donnie Yen och Yu Rongguang måste bekämpa Yen Shi-kwans genomonde skurk. Häftigt är bara förnamnet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Martial arts-kännaren Jojjenito har förstås också sett Iron Monkey.

Annonser