Blade II (2002)

Vissa mindre nogräknade filmer är inspelade i något öststatsland med inhyrda skådisar som ska låtsas kunna prata engelska. Blade II gör nästan tvärtom: filmen säger uttryckligen att den utspelas i Prag och många rollfigurer pratar fullkomligt oklanderlig engelska.

Världens (renrasiga) vampyrer är förvisso tacksamma för att Blade tog hand om Deacon Frost i förra filmen. Men knappast så tacksamma att de skulle bjuda in honom till sitt Vampyrråd om det inte vore för att en ny fiende dykt upp som får tvisten med Frost att framstå som citronsoda i barnpoolen.

Blade teamar upp med The Blood Pack, en grupp vampyrer som först sattes samman för att förgöra samme Daywalker som de nu ska samarbeta med. Uncomfortable… Men Blade hade nog inte haft särskilt mycket att oroa sig för med tanke på att alla deltagarna är höggradiga individualister som trots att de ska ha tränat två år tillsammans har svårartade samarbetsproblem. Surprise, surprise… Men det nämns förvisso inte exakt vad de har tränat, kanske var det klyftiga comebacks för att kunna kläcka ur sig verbalt guld som: ”You’re one cunthair away from hillbilly heaven”?

Dessutom visar det sig att vampyrmutationerna som kallas för reapers är immuna mot både silver och vitlök. Det enda som biter på dem är dagsljus vilket inte är särskilt goda nyheter för The Blood Pack. Men kan Blade verkligen lita på dem och löftet han fick från vampyroverlorden Eli Damaskinos?

Först som sist tycker jag att det är en del namn som förtjänar att nämnas när det gäller Blade II och det är inte Wesley Snipes eller ens Kris Kristofferson. Manus skrevs återigen av David S. Goyer och det är klart tajtare än originalet. En pang-på-rödbetan-rovdjursjakt-story, vilket fungerar riktigt bra. Blade II är dock lika lite som första Blade en skräckfilm utan en (än mer) renodlad actionrulle.

Regissörsstolen togs över av Guillermo del Toro, hans sjätte film i ordningen och den första där han arbetade med någon annans manus. Kanske läser jag in för mycket i detta faktum men jag vill nog påstå att Blade II fungerar lika bra som ettan men som sagt med en betydligt enklare historia. Nog känner man igen faiblessen för mörka och underjordiska tunnlar från både Mimic och Hellboy (ja, ja, den kom efter den här filmen, men ni fattar…).

Och del Toro skulle väl inte vara den katolskt uppfostrade mexikan han sannolikt är om det inte dessutom förekom en hel del kristen symbolik. Söner som känner sig övergivna av sina fäder? Check. Uppspikade frälsargestalter? Check. Plus tillfällen när det inte ens är symbolik längre – ni noterade väl namnet på vampyroverlorden? Den förste att gå åt i The Blood Pack kallas Priest. I could just go on and on and on….

Liksom många andra regissörer gillar del Toro att samarbeta med folk han känner så här får vi lyssna på ett score av Marco Beltrami samt se både Norman Reedus från Mimic, Karel Roden som senare skulle vara med i Hellboy och, förstås, the one and only, Ron Perlman.

I övrigt kan det vara värt att notera att vampyroverlorden spelas av Thomas Kretschmann, vilken tycks ha den tvivelaktiga äran att ha spelat tyska militärer oftare än någon annan på vita duken (men då borde han i och för sig ha känt sig hemma med de nazi-anstrukna vampyrsoldaterna). Bland medlemmarna i The Blood Pack märks också en tystlåten Donnie Yen som också koreograferade filmens fajtingscener.

För att vara en uppföljare är Blade II till och med en trevlig överraskning men det vore väl synd att säga att den gör underverk för vampyrgenren.

Effekter
Jag tycker nog att dagsljus”explosionerna” har genomgått en utveckling jämfört med originalet, däremot finns det ett par CGI-sekvenser där reapers ska klättra på väggar och de är inte snygga. De uppvägs dock med råge av vad som allt att döma är oerhört välgjorda fysiska effekter för reapervampyrernas tredelade käkar och extra sugtentakel (vilken sedan fick en rätt klar efterföljare i The Strain).

Coolhet
Mjna, mjnä… Jag vet inte jag… Blade II får minst sagt kämpa lite i glashal uppförsbacke i det här avseendet när filmen väljer att inleda med en halvskallig och mullig vampyr iförd en röd fjäderboa. Snipes har tappat lite av Blades coolhetsfaktor från ettan, nu känns han mest bara pragmatisk och vill så att säga få jobbet gjort. Reapers påminner väl mycket om I Am Legend-vampyrerna (eller, det är väl de som påminner om reapers om vi nu ska vara petiga) med synliga blodkärl och en slags hukande apgång, so no dice. Återstår möjligen Blood Pack-medlemmen Reinhardt, men det är ju inte för att han är vampyr utan för att han är Ron Perlman.

Vampyrtyp
Bladefranchisen är fortfarande glest befolkad med humanvampyrer men manuset hade gärna fått göra lite större grej av att Blade väljer att vara vampyr trots att det uppenbarligen finns ett snabbt fungerande botemedel. Däremot finns det en antydan till existentiell konflikt när Overlord-dottern Nyssa anklagar Blade för att inte acceptera den han är (vampyr) genom att han fortsätter att ta serumet som gör att han kan stå emot sin blodstörst.

Hierarkin
Blade II lämnar i princip allt vad vampyrbackstory heter kvar i ettan. Här handlar det istället om att de ”vanliga” vampyrerna plötsligt inser att de befinner sig i samma situation som den så föraktade människoboskapen. Reapers gör ingen skillnad på purebloods eller ”ful”vampyrer. Vad kallas rovdjur som inte längre befinner sig längst ut i näringskedjan? Mat…