alt. titel: Rogue One: A Star Wars Story
Den där öppningen som Luke Skywalker ska träffa i första (eller fjärde…) Star Wars-filmen, en ”small thermal exhaust port”, och som bara var två meter bred, var den ett resultat av ett katastrofalt designfel? En konsekvens av att imperiet använde sig av mindre nogräknade underleverantörer i konstruktionen av den första Dödsstjärnan? Eller ett listigt dolt sabotage från den ledande konstruktören, Galen Erso?
Tja, hade de två första svaren stämt hade Rogue One blivit en heeeelt annan film. Men nu råkar Galen Erso inte bara försöka sänka imperiet inifrån, han har också en dotter som ägnat sin uppväxt åt att lära sig överleva tillsammans med extremistrebellen Saw Gerrera.
När rebellalliansen får nys om att Saw har en avhoppad pilot med ett meddelande från Galen ser man till att leta reda på Jyn Erso för att hon ska kunna övertala Saw att dela med sig. Men även med kunskapen om Galens förräderi mot imperiet i bagaget är det inte givet att rebellalliansen törs ta sig an Dödsstjärnan, särskilt inte som det dessutom innebär att man först på något sätt måste invadera arkivplaneten Scarif för att komma åt ritningarna för planetförintaren.
Jag har svårt att bestämma mig för att jag ska skämmas eller känna mig stolt över det faktum att jag hållit mig så totalt clueless om Rogue One att jag inte ens fattat att detta skulle vara en slags stand-alone-film och inte en fortsättning på The Force Awakens. Inledningsvis blir jag lite orolig för vad som komma skall, för det är en jäkla hattande fram och tillbaka i universum. Från den ena planeten till den andra, imperieockuperade ökenlandskap gnuggar näsa med vulkanjordbruk, och jag börjar känna mig lite stressad över att inte klara av att hålla isär det hela.
Men när själva huvudhistorien kring Jyn, rebellkrigaren Cassian och försöken att underminera Dödsstjärnans destruktiva potential drar igång på allvar funkar det alldeles utmärkt. Faktiskt bättre än The Force Awakens, vilket sannolikt till viss del beror på att den tidigare filmen i så hög utsträckning var en upptakt med planteringar av sjutusen olika frön som så småningom ska få blomma ut.
Vad de två filmerna däremot har gemensamt är två mycket sympatiska huvudroller. Jyn är lite äldre än Rey och mer av ett oskrivet kort men Felicity Jones gör en bra prestation. Detsamma gäller de flesta inblandade, från Diego Luna som Cassian till coolingen Donnie Yen som krigaren Chirrut Imwe. Nu ska väl sägas att detta inte är en film med några bråddjupt tecknade personporträtt men i sammanhanget gör det inte så mycket. Detta är pang-pang-action i Star Wars-universat, inte drama.
Inspiration har man hämtat från flera olika håll. Rogue One innehåller förstås flera små blinkningar till de fans som kan original-trilogin på sina fem fingrar vad gäller både varelser, robotar och scener. Temat från The Force Awakens om huruvida man lika gärna kan vara en stromtrooper om man ändå bara ska lyda order istället för att tänka själv återkommer. I sedvanlig ordning är det ett hyfsat stort fokus på fäders taskiga överlevnadsodds. Darth Vaders ”egen” planet åkallar både slutscenerna i Revenge of the Sith och Saurons Barad-dûr.
Men absolut tydligast är likheterna mellan slutfajterna på Scarif och närmast valfri krigsfilm som tilldrar sig i antingen Vietnam eller Stilla Havet. När kameran första gången panorerar över de få tappra soldaterna tror jag först att jag transporterats till en helt annan film eftersom ett par av dem skulle kunna dubbla som reguljära GI’s. Mixen mellan de här stråken och sci-fi-element som AT-AT’s funkar riktigt bra. Däremot blir hela händelseutvecklingen kanske lite väl dataspelsliknande ibland (placera ut bomberna, lista ut var ritningarna finns, slå om huvudreglaget, fight the big boss).
En film som hyllar de osjungna hjältarna, ett last stand som vi ju vet egentligen bara är upptakten. Ett smart manusval som länder det hela en viss melankoli – tänk om de vetat att kriget slutligen skulle vinnas av en bunt teddybjörnar? I och med Rogue One känns det som om bara Disneys fantasi sätter gränser när det gäller att fortsätta att casha in på sin investering. Vad sägs om ”A Day in the Life of a Death Star Bathroom Attendent”?
De filmspanare som omgående ville spendera ett par timmar med Star Wars-rebellerna var lika många som komplotterna i imperiets högre kretsar.
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Spel och Film
Filmparadiset
Filmnight
Rörliga bilder och tryckta ord 
Haha, klockren formulering! ”Tänk om de vetat att kriget slutligen skulle vinnas av en bunt teddybjörnar”
Härligt att filmen funkade så pass bra för dig trots att du inte visste att det var ett ”sidospår”. Jag kan tänka mig att det skulle ha kunnat bli ett mindfuck 🙂
Tack vare en viss podd fick jag en föraning innan jag satte mig i salongen i alla fall 🙂 Annars hade det kunna bli mycket förvirrande.
Vi delade ut samma betyg. Men det var som du kommenterade på min recension, det är en underhållande popcornrulle!
@Simon: Ibland är det nog så underhållande 🙂
Wow, hade du inte uppfattat att detta inte var Episode 8? Det är sannerligen imponerande/beklämmande!
Men kul att du gillade den hyfsat bra ändå. Vi har nog ganska liknande betyg. Jag gav den en svag fyra. Jackade upp den från en stark trea på grund av de allra sista scenerna med DV och PL som jag tyckte var otroligt mysiga att se…
Mjae milt underhållande och då har jag sett den två ggr mycket beroende på att mina barn ej sett den och jag följde med en extra gång i Tokyo men den blev vare sig bättre eller sämre vid andra titten.
@Henke: Just de slutscenerna tyckte jag inte gav så himla mycket och då tycker jag ändå om originaltrilogin.
@Filmitch: Nej, jag tror säkert att det är en film som inte har så mycket potential att växa.
Instämmer med Fiffi, bästa slutklämmen på en recension jag läst på länge – teddybjörnarnas vinst är ju riktigt överraskande egentligen. 🙂 Fast lite mer än 3,5 är den väl ändå värd, det är ju trots allt Star Wars när SW är som bäst.
@Magnus: Nja, Star Wars när det är som bäst — så långt vill jag nog ints sträcka mig. Dock klart bättre än prequel-trilogin.