Den briljante läkaren Michael Morbius är framme vid det 243:e testet av det experimentella serum som är tänkt att bota en sällsynt genetisk blodsjukdom. (Sidospår: Hur briljant är Michael Morbius undrar ni kanske? Så briljant att han kan kosta på sig att åka till Stockholm och Nobelprisgalan, bara för att kunna stega fram till knugen och säga ”Tack, men nej tack” och sedan åka hem igen. Så han är även en briljant posör…)
Vissa mindre nogräknade filmer är inspelade i något öststatsland med inhyrda skådisar som ska låtsas kunna prata engelska. Blade II gör nästan tvärtom: filmen säger uttryckligen att den utspelas i Prag och många rollfigurer pratar fullkomligt oklanderlig engelska.
Den där killen som lät sig lockas med av Traci Lords tänker sig nog för både en och två gånger i fortsättningen innan han följer med in på en nattklubb vars entré går genom ett slakteri, oavsett hur cool den verkar. Lyckligtvis för honom dyker den fruktade vampyr(jägaren) Blade upp med silverpålar och sitt pålitliga svärd.
Wesley Snipes namnlöse soldat är en jäkel på att smyga runt och märka ut mål för bombning inne i fiendeland. Till en början tycks det nya uppdraget — att rädda gisslan och märka ut ett kärnkraftverk — gå som smort men efter ett tag reagerar soldatens kattlika instinkter. Det går för lätt…
The Marksman tycks mest vara resultatet av ett gäng killar som kommit över en bättre begagnad kopia av ”Filmmakeri för dummies”. Regissören lärde sig att filma i slo-mo och motljus när det ska vara dramatiskt samt att hackigt zooma in när man vill understryka något. Manusförfattarna lärde att använda repliker som ”The sonofabitch did it!” och inleda med ett rafflande scenario som egentligen visar sig vara en övning. Och kompositören (allvarligt, vem döper sin son till ”Music Department”?) lärde sig att understryka den hackiga inzoomningen med slagverk och utöver det sannolikt ladda ned copyrightfri generisk action-musik.
Ok, nu vill jag bara dö… Innan jag bestämde mig för att Transporter-trilogin borde tillhöra allmänbildningen hade jag ingen större relation till Mr. Statham, inte minst eftersom jag aldrig varit särskilt sugen på Guy Ritchie-filmer. När jag nu sett Chaos, mest för att se om människan kunde göra något annat än köra bil och slåss snyggt som tusan, passade jag också på att kolla upp lite biografiska detaljer. Jag är nio dagar yngre än Jason Statham — ridå…
Rörliga bilder och tryckta ord 