1922 (2017)

Wilf James är på det hela taget ganska nöjd med sin lott här i livet. Han har 180 tunnland bra jordbruksmark i Hemingford Home, Nebraska (nudge, nudge). Samt en plikttrogen och hårt arbetande son som kommer att ta över familjegården när det är så dags. Kanske till och med skapa ett ännu större lantbruk eftersom Henry ivrigt uppvaktar grannflickan Shannon Cotterie, vars far Harl också är bonde (“She’s got huge…tracks o’ land!”).

Nöjd, om det inte vore för Arlette, Wilfs gnatiga fru. 100 av de där 180 tunnland råkar nämligen komma från Wilfs svärfar, vilken måste ha skrivit ett vattentätt testamente eftersom Arlette är juridiskt berättigad att sälja av marken om hon så vill. Arlette är less på lantlivet, hon vill sälja hela rasket, flytta till storstaden och öppna en klädbutik. Kanske hade det gått att hitta en väg ut för den fördömda lilla familjen om inte Arlette dessutom varit så bestämd med att Henry skulle följa med henne.

Wilf kan å sin sida lika lite tänka sig att skiljas från sin avkomma som han kan tänka sig att skiljas från marken han brukat i sitt anletes svett. Inget fruntimmer ska försöka ta ifrån honom det enda han värdesätter här i livet. Arlette ska komma att ångra dagen då hon försökte sätta sig upp mot sin lagvigde make och skaffa sig lite självständighet.

1922 är en av långnovellerna i samlingen Full Dark, No Stars från 2010 och jag vill minnas att jag var måttligt imponerad av just den. Lite för många övertydliga äckeleffekter är det jag främst minns. Så i det perspektivet måste jag erkänna att jag faktiskt blev positivt överraskad av australiensaren Zak Hilditch Netflix-produktion. Äckeleffekterna finns förvisso kvar och är tyvärr dessutom ofta lösta med hjälp av CGI.

Men i mina ögon lyckas Hilditch ändå lägga fokus på sådant som kan porträtteras utan effekter. Exempelvis förefaller alla filmens råttor vara icke-animerade real deals och deras närvaro funkar över förväntan. Själva historien framstod också tydligare i den här formen. En Kingsk version av klassiker som exempelvis Brott och straff men utan de filosofiska övertonerna. En rejäl portion Edgar Allan Poes ”The Tell-Tale Heart” (här skulle titeln istället kunna vara ”The Tell-Tale Rat”). Wilf är en man som, i samma sekund som han agerar för att rädda allt det han högaktar, påbörjar processen som i slutänden ska beröva honom allt det och lite till. Frihetens sötma förvandlas i princip omedelbart till skuldtyngd aska i munnen på både honom och sonen Henry.

Eventuellt är det till och med motiverat att ta i med storsläggan och påstå att King i Wilf James mejslat fram en mer balanserad man (som därmed blir mer både skrämmande och tragisk) jämfört med exempelvis Jack Torrence. Kanske dessutom en man belyst i ett modernare ljus? För det är inte svårt att i Wilf se en man som vägrar överge det han ser som sin manliga plikt för att tillfredsställa kvinnligt fåfänga drömmar, medan Arlette verkligen inte framställs som någon harpya.

Wilf rationaliserar sina handlingar med att det inom varje hederlig karl gömmer sig en intrigant främling som inte drar sig för att ta en genväg eller två. Han får sedan spendera resten av filmen med att försöka fly undan ansvaret för handlingarna som ingen annan än han själv utförde. Han är dessutom en man som påstår sig älska sin son rent och högt men som trots det inte drar sig för att pressa och manipulera Henry till att hjälpa honom att genomföra det gräsliga dådet. De bägge är oundvikligt sammanflätade av Naturen, både genom släktskap och den välsignade Marken, men det är också en förbindelse som blivit fördömd tack vare deras illdåd.

Än en gång har vi Thomas Jane i en King-huvudroll men Wilf James hyser som synes inte många likheter med vare sig The Mists David Dwyer eller Dreamcatchers Henry. Det är möjligt att Jane manar fram en lantis-karikatyr (om än lika orimligt väldeffad som allas vår Jobe Smith) med sin Wilf i hängselbyxor och ett uttal som får hans ”Yup” att låta som om han sväljer en klunk sirap. Men det var ärligt talat inget som störde min titt, antagligen eftersom jag inte känner till något annat än dessa filmiska stereotyper. Jag hade heller inga problem med det ganska polerade utseendet på fotot, utan tyckte snarare att 1922 kändes ganska påkostad vad gäller scenografi och miljöer.

Janes prestation och Hilditch omsorgsfulla berättande gör 1922 till en mycket respektabel King-adaption som nog skulle förtjäna att lyftas lite mer och oftare.

Förlaga: “1922” (Full Dark, No Stars (2010)
Cameo: –

Ratatouille (2007)

Idag får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Råttatouille, Rottatouille

Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma varifrån som helst. Till och med från avloppsledningarna. Råttan Remy har blivit separerad från sin familj under en storm och när han vågar sig upp från underjorden visar det sig att han är i Paris. Vilket är tur eftersom Remy älskar mat och, som alla vet, finns den finaste matlagningskonsten i Paris.

Fortsätt läsa ”Ratatouille (2007)”

The Abominable Dr. Phibes (1971)

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Fortsätt läsa ”The Abominable Dr. Phibes (1971)”

Chicken Run (2000)

alt titel: Flykten från hönsgården

Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…

Fortsätt läsa ”Chicken Run (2000)”

X2: Räliga rådisar i korthet

Jag önskar att jag hade kunna bjuda på något mer högkvalitativt så här i årets första inlägg, but the blog wants what the blog wants… Ett försök till fredagssågning blev det istället.

***

Mulberry streetMulberry St (2006)
Det är ovanligt varmt i New York och runtomkring i staden börjar folk insjukna efter bett från aggressiva råttor. Katastrofrapporterna på TV och radio pratar om kräkningar och yrsel men tycks glömma bort att nämna den lilla detaljen att offren dessutom blir väldigt sugna på människokött (plus att de riskerar att börja likna greve Orlock). Fortsätt läsa ”X2: Räliga rådisar i korthet”