Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Men det ska snart bli tydligt att sheriffen inte är så mycket galen, som besatt av ett märkligt väsen, vilket gömt sig i århundraden nere i gruvan som kallas China Pit. Och det av en anledning. En synnerligen gruvlig sådan. Nu är det upp till den lilla gruppen att inte bara försöka överleva utan också stoppa entiteten som kallas Tak.

Fram emot mitten av 90-talet hade Stephen King börjat experimentera en smula med sitt författarskap och hade i någon mån lyckats släpa sig några snäpp upp från Tommyknockers-nivån. År 1996 släpptes både följetongs-romanen The Green Mile och spegel-romanerna Desperation och The Regulators. Tagna tillsammans vill jag minnas att jag tyckte att duon snarare var ett roligt försök än helt lyckad. Däremot hade Desperation i sig självt något som fångade mig – en tryckande, andlös spänning, överraskningar med magkänsla och en hopplöshet som paradoxalt nog blev ganska engagerande. Nästan lika framgångsrikt som i It (åter)använde King detta med städers mörka historia och smutsiga hemligheter.

Däremot hade jag helt lyckats förtränga att Desperation framstår som något av ett nyfrälsningsverk för King. Den unge David Carver ber ivrigt till en allvetande Gud om räddning och fasiken vet om inte hans Gud ändå är en typ som hör bön. Även om Han, särskilt i Johnny Marinvilles ögon, också är grym. Jag var till och med tvungen att kolla upp om Desperation skrevs i samband med Kings nära nog fatala bilolycka (men nej, den skedde ju först 1999).

Dock var King i mitten av 90-talet en hyfsat nybliven ren missbrukare vilket mycket väl skulle kunna förklara färden från ’Salem’s Lots fallne präst och The Mists livsfarliga hysterika Mrs. Carmody till den hjärtinnerligt fromme David Carver (frågan är möjligen hur Mother Abigail passar in i det kronologiska pusslet). I sammanhanget är det förstås också viktigt att påminna sig om de andra TV-adaptionerna där vi kunnat observera liknande trender, exempelvis Sometimes They Come Back och The Stand.

Jag minns som sagt inte alls hur jag tänkte kring just denna del av Desperation när jag läste historien senast. Men om Mick Garris TV-adaption bara kunnat hålla tillbaka gudfruktigheten en liten smula, hade jag möjligen kunna köpa denne Gud som en slags motsvarighet till den vagt goda motkraft som symboliseras av exempelvis Its Maturin. Det är ju inte så att King under hela sin författargärning undvikit att laborera med övermänskliga krafter av både ont och gott.

Men nu brer den dryga två timmar långa TV-filmen på otroligt tjockt, vilket innebär att jag snart börjar överväga att leka sup-leken varje gång någon kläcker ”God is love”. Faktum är att det är ganska mycket i Desperation som gör att jag allvarligt funderar på att ta till flaskan. Jag hade som sagt hyfsade minnen av romanen men antingen minns jag helt fel eller också har Stephen Kings manus, tillsammans med Garris regi, inte lyckats omsätta en uns av detta i cineastisk praktik (alltså, börjar inte det kännas rätt symptomatiskt för Garris vid det här laget?).

Hela produktionen känns otroligt platt och intetsägande, ungefär som om jag hört boken via den automatiserade uppläsningsfunktion i Word. Orden finns kanske där, men absolut inte känslan. Desperation jobbar idogt med exempelvis både grod- och fågelperspektiv men när de används så här klumpigt spelar det ingen större roll. Allra tydligast blir kanske den här menlösa känslan i återblicken som ska visa tittarna Johnny Marinvilles upplevelser i ’Nam när det begav sig. För när det finns filmer som Apocalypse Now och The Deer Hunter måste man faktiskt anstränga sig lite hårdare för att återskapa en svettig Saigon-gata från 60-talet. När produktionen inte är platt är den rent ut sagt ful, med en nivå på animeringen som man kanske skulle kunna förvänta sig från en TV-produktion från mitten av 00-talet.

Det märkliga i sammanhanget är också att rollistan ändå lovar en del gott med namn som Henry Thomas, Annabeth Gish, Steven Weber, Charles Durning, Tom Skerritt och Ron Perlman. Men medan ingen av dem gör en direkt dåligt prestation känns det heller inte som om någon av dem kom till jobbet med målet att glänsa. Alla gör vad som torde vara själva urtypen av ”ok” och det blir aldrig någon riktig dynamik mellan någon av dem. Dialoger och meningsutbyten reduceras till replikrecitering. Det lämnar aningens dålig smak i munnen att vi förväntas tro på att Weber (född 1961) ska vara någorlunda jämngammal med Kelly Overton som spelar Cynthia (född 1978). Och alla försök som görs för att Ron Perlmans Collie Entragian ska föreställa galen och otäck i upptakten framstår enbart som surrealistiskt och inte sällan lätt pinsamt malplacerade. Varför lärde man sig inte mer från rollbesättningen av Colm Feore i Storm of the Century?!

Kanske är det främsta beviset för en utstuderat grym guddom en film som denna?

Förlaga: Desperation (1996)
Cameo: –

Idag är första dagen på den riktiga Halloween-veckan, dvs. veckan när Halloween infaller. För mig innebär det att jag får sällskap av bloggkollegan Filmitch — alltid lika spännande att se vad han har grävt upp! Idag bjussar han dock på en film som är rykande färsk.