You are currently browsing the tag archive for the ‘It’ tag.
Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”
Och i samma sekund som Fanny får visa vad hon går för när det gäller komedi och sång, istället för bakgrundsdans, är det plötsligt hon som istället är ”in style”. Hennes nummer är så pass populära att hon snart blir kontaktad av den berömde Broadway-impresarion Florenz Ziegfeld Jr. Men Fanny är ingen blyg viol, utan en artist med skinn på näsan som går sin egen väg. Det enda argumentet hon kan uppbåda för att undvika att bli sparkad efter sitt allra första uppträdande i showen The Ziegfeld Follies är att publiken älskar henne.
Och det fortsätter de med. Fanny är snart Ziegfelds allra största stjärna men är det inte något som saknas i hennes liv? En man, kanske? Varför inte till och med en playboy-gambler med pennsmal Rhett Butler-mustasch? Som på deras första dejt säger att han vill vara fri för att sedan, efter ett långt uppehåll utan någon som helst kontakt, hävda att hans tystnad berodde på att han älskade Fanny alldeles för mycket. Låter väl stabilt? Entré: Nick Arnstein.
En av 2017 års stora överraskningar under musikalveckan var Barbra Streisands Hello, Dolly! från 1969. En film jag fortfarande nu och då drar igång om jag vill ha en stunds lättsam eskapism. Så när Funny Girl från året innan dök upp på Netflix blev jag påmind om att Streisand-musikaler ju kunde vara ganska smakliga.
Men först lite bakgrundsinfo som överraskade i alla fall mig. Funny Girl var Streisands filmdebut och hon skulle sannolikt aldrig ha landat rollen om det inte vore för att hon redan spelat Fanny på Broadway med stor framgång. Scenmusikalen hade premiär 1964 och var bland annat nominerad till flera Tonys men blev snuvad på varenda en av…Hello, Dolly! (som alltså hade scenpremiär samma år). Men man kan nog säga att Streisand fick en rejäl revansch: Dels vann hon en Oscar för sin Fanny Brice 1969, dels knep hon rollen som Dolly Gallagher Levi när musikalen blev film, året efter Funny Girl. (På scen spelades Dolly emellertid av Carol Channing, vilken alltså vann en av de där Tonysarna 1964).
Det var själva produktionen. Men överraskningarna tog inte slut där – jag hade inte en susning om att både Fanny och Nick varit verkliga personer och att musikalen (sannolikt i väldigt lös bemärkelse) därmed är en biopic/BOATS. Fanny Brice gjorde mycket riktigt inte bara succé i Ziegfeld Follies på 10-, 20- och 30-talen, utan skapade också en otroligt populär radioshow, The Baby Snooks Show.
Men hur stod sig själva filmupplevelsen nu då, all intressant information förutan? Mycket bra, har jag glädjen att meddela. Återigen blir jag faktiskt riktigt golvad av den gudomliga Barbra. Hon har en fenomenal utstrålning, enorm sångröst och droppar guldkornsoneliners över hela produktionen med en lätthet som om hon hade tillgång till Fort Knox (”If I can’t tell when you’re ordering roast beef and potatoes, how will I know when you’re making advances?”). Fanny Brice är en i många avseende råstark kvinnoroll. Streisand porträtterar henne med den äran och plockar dessutom upp rollens judiska stråk utan att det blir allt för övertydligt.
Den här gången blir jag dessutom starkt påmind om Jessie Buckley, jag upplever att hon liknar Streisand i både stil och attityd. Hade det inte varit för att Streisand i allra högsta grad lever (fingers crossed…) skulle jag nästan ha undrat om hon inte reinkarnerats i form av Buckley.
Eftersom jag tyckte så pass mycket om Hello, Dolly! är det förstås svårt att inte jämföra de två. Hello, Dolly! utspelas vid sekelskiftet, Funny Girl tio-tjugo år efter det. För bägge produktionerna innebär det bland annat extravaganta garderober för Barbra som understryker musikalernas eskapistiska funktion (man vet att det är en riktig musikal när förtexterna innehåller meningen ”Furs by…Reiss & Fabrizio”). Bägge två är oerhört påkostade med spektakulära scener samt sång- och dansnummer. Filmiskt skulle jag dock säga att Funny Girl är mer avancerad, vilket inte är så konstigt med tanke på att självaste William Wyler satt i regissörsstolen.
Tyvärr tyckte jag att historien om Fanny, en för ovanlighetens skull kvinnlig gråtande clown, var betydligt intressantare än historien om Fanny och Nick i Funny Girl . ”Tyvärr”, eftersom hela andra halvan av filmen mest är intresserad av Fanny och Nick. Särskilt som deras kärleksaffär spelas upp som en tragedi, vilken främst tycks ha sin grund i att bägge två är direkt kommunikativt handikappade. Han är för stolt för att erkänna att han är pank medan hon försöker gå bakom ryggen på honom för att ”hjälpa till”.
Nu handlade förvisso hela Hello, Dolly! om kärleksförvecklingar, men den berättelsen var uteslutande lättsamt komisk och kärlek var dessutom Dolly Gallagher Levis hela raïson d’etre. Rent musikaliskt tycker jag också bättre om Hello, Dolly! än Funny Girl, även om den senare innehåller Barbra-trotjänare som People och Don’t rain on my parade.
Hade någon av de två delarna ovan spelats ut till Funny Girls fördel tror jag att jag hade tyckt att den filmen var den starkaste. I nuläget håller jag dem för relativt jämnbördiga, Barbra är brutalt bra i bägge. Funny Girl har Fanny Brice och en mycket bra upptakt som talar för sig medan Hello, Dolly! har sin charmiga musikalstämning.
P.S. Jag kunde kunde inte låta lite ytterligare värdelöst vetande som dessutom har en något oväntad Stephen King-koppling. Ni minns butiken i It där den vuxne Bill hittar igen Silver, Second Hand Rose? Det är inget mindre än titeln på en sång som skrevs åt Fanny 1921. Me löööv the useless knowledge!
Idag har musikalkollegan Filmitch återbesökt en gammal goding som faktiskt också fick hänga med under musikalparaplyet hos mig 2018.
I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2
Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
alt. titel: Oktoberfolket
Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.
alt. titel: Kungens hologram
Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.
Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989…
***
alt. titel: Jurtjyrkogården
När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.
That’s what HE said!