You are currently browsing the tag archive for the ‘It’ tag.
Fortsättning på måndagens uppstart
Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).
Vid ett par tillfällen har jag också råkat på böcker som The Voice of the Night från 1980 där författaren försökt peppra texten med hänvisningar till genrer och böcker som han själv sannolikt älskar. I de fallen blir formuleringarna istället forcerade, styltiga och redovisande: ”Colin liked things black and white, good and evil. Like the Lord of the Rings”. Med det sagt, glimtar författaren också ibland till med rätt effektiva skräckinslag av språklig natur – jag minns särskilt beskrivningen av en flock måsar som kraschlandar rakt in i restaurangfönster och där ett kroppslöst måshuvud ligger och guppar i en drink som en blodig oliv.
Det som i sammanhanget Koontz vs. King dock bör nämnas är likheterna mellan Koontz Phantoms och Kings magnum opus It. Phantoms innehåller har en stor och onämnbar ondska som döljer sig under en hel stad och som kan ta olika form, beroende på ens egna rädslor. Innan protagonisterna hittar ett annat namn för den, kallas varelsen till och med ”it”. Det tjuriga är att Phantoms publicerades 1983 medan It kom först tre år senare. Det känns alltså inte helt osannolikt att King lät sig ”inspireras” av sin kollega. Trösten är väl att han tog en halvdan historia och gjorde den sjukt mycket bättre.
Men för att nu sätta mer ensidigt fokus på författaren för dagen… Ett typiskt Koontz-element är närvaron av hundar. Författarens faiblesse för dessa människans bäste vän är så pass välkänd att det till och med finns ett kort stycke om dem på hans Wikipediasida (han har skänkt miljontals dollar till en organisation som jobbar med tjänstehundar). I min läsning stöter jag på dem först i Watchers från 1987 där genetiska experiment gjort en golden retriver supersmart. Koontz håller sig gärna till just golden retrivers men jyckarna varierar mellan att vara helt vanliga till att ha telepatiska krafter och kunna ”bota” autism.
Denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning återkommer i sin tur så pass frekvent med början i det tidiga 00-talet (för min del i Prodigal Son från 2005) att jag undrar om mr. Koontz kanske har ett barnbarn eller liknande som diagnostiserats inom autismspektrat. Och det är naturligtvis inget fel i sig att infoga romanfigurer med en funktionsnedsättning. Problemet jag får med Koontz autistiska barn (för det är alltid barn det handlar om) är dock tvåfalt.
Först och främst uppfattar jag hans beskrivning av funktionsnedsättningen som ganska endimensionell. I allt väsentligt kör författaren en copy-paste på autism så som nedsättningen beskrevs av läkaren Leo Kanner i början av 40-talet. Koontz romanfigurer av den här typen är utan undantag inåtvända personer som inte kan relatera till andra eller sin omgivning och som bland annat är beroende av att allt sker i en viss ordning. Numera omfattas autismspektrat av en betydligt bredare palett än så (vilket begreppet ”spektrum” också antyder) men det verkar inte ha gått fram till Koontz eftersom han fortfarande i Devoted från 2020 beskriver funktionsnedsättningen på exakt samma sätt.
Men jag får också problem med att Koontz så tydligt vill framställa autism som något exceptionellt och/eller något som går att ”bota”. Barn inom autismspektrat har enligt Koontz egentligen inte en funktionsnedsättning, de upplever bara världen på ett annat sätt. Fair enough. Denna förmåga, på det sätt som den uttrycks, är emellertid jobbig för både barnen och deras omgivning. Därför låter Koontz ofta övernaturliga ingripanden ”bota” barnen. Jag har full förståelse för att man som förälder till barn med den typen av funktionsnedsättning drömmer om att höra dem spontant säga ”Jag älskar dig, mamma” men jag tycker samtidigt att Koontz är ute på tveksamma tassemarker när han så tydligt slår mynt av denna föräldradröm.
To be continued…
Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”
I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.
Jag gissar att många i min 70-talsgeneration är lika välbekanta med omslaget till Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor som de till Jean M. Auels Grottbjörnens folk, Stephen Kings Det och Virginia Andrews Blomblad för vinden.
alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2
Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.
alt. titel: Pestens tid
Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.
Författaren Mike Noonan lider av svårartad skrivkramp. Det är inte det att han inte kan skriva, men det är som om någon kraft inte låter honom skriva. Så fort han sätter sig framför en skrivmaskin eller en dator dröjer det inte länge innan han kalvar i papperskorgen och måste kräla ut från kontoret.
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
alt. titel: Oktoberfolket
Efter Farenheit 451 lovade jag mig själv att ge Ray Bradbury en chans till och det självklara valet blev författarens andra mest välkända bok, Something Wicked This Way Comes. Tack vare den tidigare boken var jag väl på ett sätt mer beredd att de vanliga genrebeteckningarna som sätts på Something… egentligen inte skulle säga särskilt mycket. Jag tänkte alltså inte att jag skulle förvänta mig en klassisk skräck- eller fantasyroman.
alt. titel: Kungens hologram
Alla som läst Stephen Kings tegelstensklassiker It har en relation till det amerikanska cykelföretaget Schwinn, märket på Bill Denboroughs trogne springare Silver. Så affärsmannen Alan Clay är alltså inte bara delvis ansvarig för den nuvarande ekonomiska lågkonjunkturen utan också för ödeläggelsen av en idyllisk 50-talsbarndom när han lägger ned Schwinns cykelproduktionen i USA för att flytta den till Kina. ”It seemed like a good idea at the time”.
That’s what HE said!