Vi som har haft privilegiet att ta del av Vietnamkriget från bekvämlighetssoffan känner oss kanske mest bekanta med ångande djungelvegetation och oförsiktiga steg på en trampmina. Brittiske regissören John Irving visar oss en annan del av krigshelvetet – ett fullkomligt tröstlöst anfall uppför en ibland vertikal lersluttning där de amerikanska soldaterna tvingas strida till sista blodsdroppen för varje centimeter.
Men innan det blir den 13 maj 1969 och slaget om Hamburger Hill börjar på allvar har vi fått bekanta oss särskilt med sergeant Frantz och hans lilla pluton i 101st Airborne, “The Screaming Eagles”. Flera av medlemmarna är färskingar och deras tankar upptas för det mesta av tjejer och bilar. Tjejdetaljen tas förvisso om hand av den lokala bordellen, men det hindrar dem inte från att varken dregla över utviksbrudar eller längta efter brev från flickvännerna därhemma.
Ett tema som löper i princip genom hela filmen är krigets rasistiska aspekter. I plutonen finns ett fåtal svarta soldater och det görs tydligt att de är en liten grupp i gruppen, med erfarenheter och förutsättningar som de andra inte delar. Samtidigt strider de sida vid sida när fienden rycker allt närmare och det enda som spelar någon roll är soldatbroderskapet.
Ett annat för genren bekant tema är hur kriget gör soldaterna till främmande fåglar på hemmaplan. Här pratas det både om hur man ska klara av att acklimatisera sig när ens “tour” är avklarad och oförståelsen (vilken inte sällan slår över i hat) man möter under permissionerna. De hemmavarande och hippieinfluerade collegestudenterna hyser mer respekt för den nordvietnamesiska armén än sina egna trupper. En journalist vill intervjua plutonen om vad de tycker om att senator Kennedy sagt att de inte har en chans att vinna kriget samtidigt som de försöker föra sin fruktlösa kamp uppför den eländiga kullen.
Ett avancemang som bara blir än mer tröstlöst i backspegeln. Slaget pågick mellan den 13 och 20 maj, där de amerikanska trupperna (tillsammans med sydvietnamesiska, men det gör inte särskilt tydligt i filmen) flera gånger försökte inta ungefär samma sluttningar om och om igen. Det kostade amerikanerna 72 döda och 372 skadade. Lite drygt två veckor efter “segern” övergavs Hamburger Hill och generalen som varit ansvarig för hela härligheten ska ha kommenterat “That hill had no military value whatsoever”.
Omständigheter som förstås gör det uppenbart varför John Irvin och manusförfattare James Carabatsos valde Hamburger Hill som filmens fokus (plus att det blir en bra titel). Tyvärr tycks det som om Hamburger Hill fick pulsa upp en stig för 80-talets Vietnamfilmer utan att få någon belöning för det, i alla fall om Irvin får säga det själv.
Filmen ska ha varit på rull innan både Platoon och Full Metal Jacket, men fick kämpa med såväl finansiering som distribution, eftersom branschen var osäker på om Vietnamfilmer var något som skulle gå hem hos publiken. Premiärmässigt var det därför Platoon som tog första steget 1986. Sedan sköt distribuerande Paramount upp premiären av Hamburger Hill ytterligare för att inte krocka med Full Metal Jacket (det skiljer bara drygt två månader mellan Kubrick och Irvins filmer vad gäller premiärdatum (och Barry Levinsons Good Morning Vietnam kom ytterligare fyra månader senare)).
Nå, nu är väl det inte hela svaret på varför Hamburger Hill oftast nämns som en slags Vietnamfilmernas eftersläntrare efter att man droppat titlar som The Deer Hunter, Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket. John Irvin var knappast en duvunge i filmsammanhang, utan hade jobbat med både BBC-produktioner (inte minst adaptionen av le Carrés Tinker Tailor…) och långfilmer (exempelvis The Dogs of War och Ghost Story) innan Hamburger Hill.
Skådisuppställningen får väl också sägas vara respektabel men betydligt starkare vad gäller de svarta soldaterna. Här hittar vi namn som Don Cheadle, Courtney B. Vance och Michael Boatman. Sergeant Frantz porträtteras dock av Dylan McDermott och hans officerskollega Worcester av Steven Weber.
Men trots den otvetydiga kompetensen som är inblandad tycker jag att Hamburger Hill börjar kännas lite klumpig i sitt berättande när plutonen väl befinner sig på den gudsförgätna kullen och ska kravla sig upp i leran. Kameran dröjer lite för länge på sönderskjutna kroppar eller tomt stirrande ansikten och det hela blir platt istället för berörande och tragiskt.
I likhet med Kubricks Vietnamfilm är alltså även Hamburger Hill som bäst under den första halvan när vi får ta del av något som skulle kunna kallas för krigets vardag. Jag tycker i och för sig att det var ganska målande när den gröna plutonen för första gången befinner sig i en verklig stridssituation. Det är kaos och förvirring, det är uppenbart att alla glömt allt vad träning, kommunikation och koordinering heter. Det fumlas med både vapen och ammunition.
Gott om realism, lera och vidriga skottskador. Lite sämre bevänt med känslan. Men kanske är det Irvins brittiska bakgrund som gör Hamburger Hill i alla fall mindre svulstig och patosfylld än Stones Platoon?
P.S. Just ja, jag fick ju faktiskt också lära mig att “Hanoi Hannah” inte bara var en tokrolig Oz-ripoff som den snabbsnackande Adrian Cronauer hittade på. Sådan trivia ska man inte rynka på näsan åt.
Samhällets fiende nr 1, farligare än jazzmusik, farligare än heroin och kokain kombinerat, är ”marijuana”. Både eftersom det växer som ogräs varhelst i USA och dess användning inte involverar otäcka sprutor eller kanyler. Det kommer i samma förklädnad som helt oskyldiga cigaretter men var och en som puffar på ”reefers” kommer till skillnad från vanliga rökare att bli hjälplöst beroende. Mer lika vansinnigt skrattande zombies än något annat. Flickor blir dessutom givetvis obönhörligt lösaktiga (”Turning all our children into hooligans and whores”).
Rörliga bilder och tryckta ord 