X2: Tinker Tailor Soldier Spy (1979 & 2011)

alt. titel: Mullvaden, Muldvarpen, Dame, konge, es, spion, Dame, König, As, Spion, La taupe, El topo

År 2011 ansåg man tydligen att det bästa sättet att sälja in en brittisk TV-serie från sent 70-tal med Alec Guiness var att istället påminna potentiella köpare om en helt annan film. Därför står det (STAR WARS) efter Alec Guiness namn på DVD-boxen som innehåller de sju avsnitten av Tinker Tailor Soldier Spy. Men med risk för att låta elitistisk var det faktiskt inte Obi-Wan Kenobi som gjorde att jag plockade upp serien för tittning.

Jag finner ofta ett visst nöje i John le Carré-historier, både i bok- och filmform. Därför hade jag uppmärksammat filmatiseringen av Tinker Tailor Soldier Spy när den kom 2011 (den var ju regisserad av vår egen Tomas Alfredson, gudbevars) men som synes tagit tid på mig att komma till skott och se den. Men jag hade ett tydligt minne av att det var många som tog upp Guiness TV-serie när filmen hade premiär, så när en titt på den yppade sig blev det ett utmärkt tillfälle att slå två flugor i en smäll.

Det är tidigt 70-tal och det ska dröja ett bra tag innan det kalla kriget börjar tina. En brittisk spionoperation går spektakulärt snett bakom järnridån vilket leder till utstädning på personalsidan. Därför är George Smiley ofrivilligt pensionerad när han något år senare blir kontaktad av ämbetsmannen Oliver Lacon. Faktum är att det är just denna ofrivilliga pensionering som gör att Lacon kontaktar Smiley till att börja med. Han har fått oroväckande signaler om att Sovjet lyckats infiltrera den brittiska säkerhetstjänstens högsta kretsar och nu måste Smiley försöka lösa samma problem som hans tidigare chef misslyckades med och som var orsaken till bägges avsked.

Damn, när le Carré är bra så är han jäkligt bra! Som vanligt är det mycket snack och förhållandevis lite hockey men historien är trots det grymt spännande. Eftersom jag började med TV-serien får filmen förstås ett något sämre utgångsläge men jag tycker att manusförfattarna Bridget O’Connor (filmen är tillägnad henne då hon gick bort i cancer innan den var klar) och Peter Straughan ändå gjort ett hyfsat jobb med att sy ihop en två timmar lång film av ungefär samma material som tog serien sju avsnitt att berätta.

Med tanke på det är det samtidigt imponerande att serien aldrig känns långrandig eller segdragen. Visst, det är knappast Fas t& Furious-fart på händelseutvecklingen men uppenbarligen går det att göra nära nog trollbindande thrillerdramatik av bruna 70-talsherrar som pratar med varandra. I spetsen av dem finner vi förstås å ena sidan Alec Guiness och å den andra Gary Oldman som George Smiley. Jag får nog lov att erkänna att jag kanske inte fullt ut fattar grejen med bägges nedtonade prestation men samtidigt för särskilt Guiness sig med en naturlig lätthet, inte sällan iförd ett roat småleende.

I filmen fastnade jag i så fall mer för Tom Hardy som den avgörande informationsbäraren Ricki Tarr, alternativt John Hurt som den felande Control. Hurt nöjer sig inte med påsar under ögonen, utan ståtar med vad som minst är modell blå Ikea-kasse Tolkningen jag bär närmast hjärtat är dock utan tvekan den från TV-seriens Beryl Reid som den före detta researchchefen Connie Sachs. Dels för att rollen kändes så oväntad i den överväldigande manliga majoriteten, dels för att den dessutom var så oväntat känslosam.

Om Smiley hanterar sitt avsked och i princip allt som händer omkring honom som ett enda stort neutrum intar Connie en helt annan position. Hon hymlar inte med att hon saknar den gamla goda tiden, guldåldern när hon och ”her boys” gjorde arbete som betydde något. Som gjorde skillnad. Både hon och många andra hälsar Smileys återkomst med värme, men jag uppfattar att det beror på att han påminner dem om halkyons dagar när Storbritannien fortfarande var en kraft att räkna med, snarare än hans sprudlande personlighet.

Och eftersom detta är en John le Carré-historia behöver jag kanske inte en säga vem som står på Smileys skuggsida? Givetvis någon som tycker sig ha sett igenom hyckleriet och korruptionen inom den egna säkerhetstjänsten. Någon som därmed bestämt sig för att bryta med ett system som enbart går ut på att utnyttja människor som handelsvaror för att sedan förkasta dem när det passar.

Åtminstone två saker talar till seriens fördel. Samtidigt är det i någon mening orättvist att ställa dem mot filmen, vilken kommer med sina naturliga begränsningar. För att kunna berätta sin historia på en jämförelsevis kort tid måste filmen vara betydligt mer pang på rödbetan. Den måste inte sällan säga rakt ut vad som i bästa fall antyds i serien. Eftersom jag tycker att historien fortfarande är stark även i denna form, kan jag acceptera det som en konsekvens av färre minutrar. Men serien berättar trots allt sin historia med större finess.

Serien lyckas också föga förvånande andas betydligt mer autentiskt 70-tal än vad filmen ens är i närheten av. Jag borde förstås ha varit förberedd på Hoyte van Hoytemas typiska gråskala men att se filmen direkt efter serien gör att den förstnämnda inte känns det minsta 70-tal. Dess look är alldeles för polerad och cool för det.

Det jag inte gillade i någon av versionerna var det eviga tjatet om Smileys fru, Ann. Även i serien kändes alla dessa hänvisningar påklistrande och jag tycker inte att det kändes riktigt motiverat att prata om det så pass mycket.

Men bortsett från det var både serie och film sevärda. Filmen är som sagt av nöden förenklad, men har man bara två timmar till sitt förfogande eller känner munnen vattnas över en enormt stjärnbeströdd rollista funkar den helt ok. Har man möjlighet tycker jag emellertid absolut att man ska ta tillfället i akt och hugga TV-serien, både för Guiness rolltolkning men främst för den autentiska 70-talskänslan.

Tinker Tailor Soldier Spy (1979)

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Annons