Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

I mina ögon påminner The Deer Hunter en hel del om Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues. Det är en generationsfilm som berör med sin hopplöshet och brutalitet därför att den så tydligt berör de som gjort den. Skenheliga eller dristiga fraser som ”God bless America”, ”Three cheers for the red, white and blue!” och ”It’s a gory road to glory” ekar allt mer ihåligt. Kriget har ohjälpligt pulvriserat de unga män som slogs för ett litet stycke djungel och påverkar dessutom de som väntar hemmavid. Om inte annat genom att skapa en avgrund som är omöjlig att överbrygga mellan de som stred och de som inte gjorde det.

De hemvändande soldaterna i The Deer Hunter finner sig helt losskopplade från både hembygd och gamla vänner. De har totalt förlorat fotfästet i tillvaron, känner sig inte hemma någonstans och kan bara iaktta istället för att delta. För hur tröstlöst livet vid stålverket och på Eagle Super Market än kan framstå för mig som tittare är det ändå en trygghet för de som befinner sig mitt i det. Kompisarna Mike och Nick drömmer inte om att lämna den hårda arbetarklassförorten för att bli börsmäklare i New York eller skådisar i L.A. Trots grådis, betong och rykande skorstenar älskar de på något vänster ändå sin hemstad. Men nu måste de och kompisen Steven lämna den för att slåss på främmande mark. Steven ska bara gifta sig med sin Angela först.

Jag upplever att Cimino med The Deer Hunter snarare velat beskriva en tidsanda, ett tillstånd, en dödsdans, en stämning, snarare än ett konkret händelseförlopp. Filmen har ingen tydlig konflikt eller riktning jämfört med exempelvis First Blood (vilken i och för sig är tröstlös på sitt eget lilla vis). I The Deer Hunter finns många scener där det egentligen inte händer så mycket men där ambitionen tycks ha varit att säga en hel del. Filmens rollfigurer tycks bara kunna byta en mardröm mot en annan; från stålverk till djungel till POW-camp till fältsjukhus till Saigon till veteransjukhus. Det börjar tidigt när kompisgänget går av sitt skift och travar rakt in på den lokala baren trots att de verkar ha jobbat natt och klockan därmed måste vara typ sju på morgonen. Vem är inte sugen på öl och shots vid den tidpunkten?!

Därefter följer vad jag bara kan kalla en av de mest deprimerande bilderna av en känslomässigt handikappad manlighet jag kan komma på så här på rakt arm. Trots att det bara är en ynka helg kvar innan Mike, Nick och Steven ska flygas till ett djungelhelvete på andra sidan jorden (som de löper en högst reell risk att aldrig lämna levande) är det inget man pratar om över ölflaskorna.

Supandet påverkas inte det minsta av att Steven ska gifta sig om några timmar; hemma står en ensam brud och gråter framför spegeln medan en av brudtärnorna får stryk av sitt fyllo till far. Inte heller det är något man pratar om särskilt mycket om. Emellertid verkar kompisarna mer tagna av att Steven ska kasta sin ungkarlsstatus överbord än det faktum att han ska åka till Vietnam. En viss känslosamhet låter också anas när alla skrålar med i Frankie Vallis Can’t Take My Eyes Off You och refrängen ”I love you, baby!”. En känslosamhet som givetvis snabbt måste desarmeras när den hotar att ta överhanden genom att kalla varandra för ”faggot” och gnugga varandra hårt i huvudet.

Det homoerotiska stråket får genklang i Mike och Nicks relation på det där sättet som ibland kan uppstå när fåordiga män är väldig, väldigt, väldigt bra kompisar (samt dessutom bor tillsammans). På bröllopsfesten är det oklart om Mike söker mest ögonkontakt med Nick eller danspartnern Linda ute på dansgolvet. Med det perspektivet i bakhuvudet är det till och med fullt möjligt att se Linda som de bägge vapenbrödernas Guinevere. En acceptabel och straight förbindelse som blir det enda sätt genom vilket de kan uttrycka sin förbjudna kärlek till varandra.

En mer symbolisk tolkning av det hela skulle kunna vara att Mike och Nick är två olika delar av samma manlighet. Den ene hård, karg och stridslysten, den andre smidig, skämtsam och förhållandevis känslosam (kom ihåg att vi snackar stålverksnivå här). I så fall har The Deer Hunter ett otvetydigt svar på vilken av dessa manligheter som kriget ser till att knäcka bortom all hjälp.

Ska man kunna uppskatta The Deer Hunter gäller det som sagt att inte kräva att allt som sägs eller görs ska få en konkret betydelse för vare sig handlingen eller rollfigurernas psykologi. Rent logiskt blir jag exempelvis inte klar över symboliken med vare sig filmens titel eller de hjortjakter som för all del genomförs. Mike sätter en ära i att kunna fälla en hjort med bara ett skott, vilket antyder att han är en principfast man som tar allvarligt på allvarliga saker och dessutom är en god skytt. Så långt är jag med. Men jakterna före och efter kriget skiljer sig i så måtto att Mike under den senare skonar sitt byte, en handling som i vanliga fall brukar stå för något positivt. Nu måste man nästan tolka hjortens överlevnad som en förlust av oskuld och okomplicerad ungdom vilket blir snett i mitt huvud.

Efter The Deer Hunter gjorde Michael Cimino Heaven’s Gate, en episk western med Kris Kristofferson. Den bombade så fullkomligt på bio att många kritiker tydligen såg sig nödgade att omvärdera sina egna omdömen när det gällde The Deer Hunter. Den kanske inte var så bra ändå? Kanske hade den samlade kritikerkåren drabbats av någon slags masshallucination och hyllat något som inte var förtjänt av det?

För egen del tycker jag att The Deer Hunter klarat tidens tand ganska väl, inte minst eftersom den är gjord så nära inpå kriget att den blir ett slags dokument över den rådande tidsandan och inte ”bara” en historia om kriget i sig. Det finns fog för klassiker-statusen. Filmen framför sitt budskap på ett ganska okonventionellt och överraskande sätt som är intressant och den berör med sin totala hopplöshet. Dessutom får förstås den avslutande avskedsscenen en extra dimension när man vet att skådespelaren John Cazale då var döende i lungcancer.