Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Golden Years (1991)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.