Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Jag tror att det till viss del kan bero på temats urval (slumpmässigt som det nu var). Silver Bullet och Maximum Overdrive istället för Cujo eller The Shining. Men när jag rannsakar mig själv måste jag också erkänna att det är många manly men i exempelvis The Stand eller The Mist. För att inte tala om fängelseberättelserna The Shawshank Redemption och The Green Mile.

Jag tror emellertid att det här perspektivet flugit under åtminstone min radar av två anledningar. King skrev tidigt böcker som ändå innehöll kvinnliga protagonister, exempelvis Carrie, Firestarter och Cujo. Och i romanen The Stand är det inga större problem att, utöver alla manly men, uppfatta både Frannie Goldsmith och Nadine Cross som självständiga personer med agens. Den detaljen är emellertid tyvärr något som definitivt gått förlorat i överföringen från bok till film eller TV. Det är notoriskt svårt att hinna visa upp den psykologiska komplexitet som King ändå är kapabel till i sina böcker. Inte minst om huvudpoängen med filmen eller miniserien är att beskriva en händelseutveckling eller skapa en skräckfilm, snarare än ett eftertänksamt drama. Så i fallet genus förvandlas jag trots allt en King-apologet: jag är benägen att skylla adaptionerna, men inte författarskapet, för ett något enögt genusperspektiv.

Men psykologiska insikter är som sagt inte det enda som fått stryka på foten när det gäller steget från bok till film eller TV. På det hela taget är jag överraskad av hur få av Kings styrkor som författare som lyckats hänga sig kvar in i adaptionerna. I allt för många fall är produkterna i årets Halloweentema platta och rätt trista affärer. I sedvanlig ordning är det inte mycket till skräckfilmer jag har sett (det kanske ändå skulle vara dags för asiatisk skräck som Halloweentema?). Det jag däremot lyckats uppskatta på ett nytt sätt är det tidiga 90-talets kackiga datoranimerade effekter. När jag fått tänka lite på dem (VSB: The Langoliers) antar de nästan samma nostalgiska skimmer som 70- och 80-talseffekterna från Salem’s Lot och Silver Bullet. Men bara nästan.

Skådismässigt är det förstås svårt att överbrygga ett svagt manus, så det är kanske inte så förvånande att de mest minnesvärda rollprestationerna kommer från produktioner där manuset antingen höjer sig över King-mängden eller där rollen i sig är tydligt definierad. Det är liksom svårt att missa Piper Lauries Margaret White, Kathy Bates Annie Wilkes eller Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody. Lika lite som man missar Tim Currys Pennywise eller Michael Clarke Duncans John Coffey. Skådisar som istället fått bevisa sig genom upprepade framträdanden är exempelvis Thomas Jane (Dreamcatcher, The Mist och 1922) och Miguel Ferrer (The Night Flier och The Stand).

På hedersplats skulle jag dock vilja placera två personer som jag innan årets tema aldrig reflekterat särskilt mycket över, men som blivit skådisar jag blir glad av att se på rollistan: Frances Sternhagen (Misery, Golden Years och The Mist) samt Jeffery DeMunn (Storm of the Century, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist). Mig veterligt interagerar de dock aldrig med varandra i The Mist.

Betygsmässigt är det utan tvekan och föga förvånande Mr. Frank Darabont som går vinnande ur striden. Han ståtar med tre filmer i årets tema, vilket förvisso lika många som Mr. Mick Garris. Men då ställer vi alltså The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist mot minserien The Stand samt filmerna Desperation och Riding the Bullet. En annan vanligt förekommande TV-King-profil är Craig R. Baxley men han är mer ambivalent i sin kvalitet. Å ena sidan Rose Red, å den andra Storm of the Century (och så kanske Kingdom Hospital någonstans mittemellan). Storm of the Century ändå får sägas vara en av temats positiva överraskningar, tillsammans med filmer som Silver Bullet, Gerald’s Game och 1922 samt TV-serier som 11.22.63 och Mr. Mercedes. Plus att jag blev påmind om hur fruktansvärt bra både The Green Mile och The Mist är.

Sett till alla King-adaptioner eller TV-produktioner som jag sett (Halloweentema eller ej) sällar jag mig föga förvånande till mängden. Om du vill ha en riktigt bra Stephen King-film ska du satsa på Frank Darabont, Stanley Kubrick eller Rob Reiner. Skräckmässigt kan man då ändå välja mellan The Mist, The Shining eller Misery, annars är det ju icke-skräck-King för hela slanten (The Shawshank Redemption, The Green Mile och Stand By Me). Är du ute efter mer av ren underhållning skulle jag satsa en tia på Silver Bullet, Maximum Overdrive och…The Lawnmower Man. Allt enligt credot ”hellre en dålig film än en tråkig film”.

Tack för att ni hängt med under den här dryga månaden! På onsdag den 10 november återupptar bloggen sin vanliga, blandade stil medan jag funderar på vad jag kan gräva fram till nästa års Halloweentema.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Ett antal välkända rollfigurer och teman har föga förvånande återkommit i utbudet. Författaren är exempelvis väldigt förtjust i sina vanliga, hederliga snubbar. Ibland arbetargrabbar, ibland collegeutbildade, men alltid sansade, fulla av sunt förnuft och mod när nöden kräver. Detta är inte män som går upp i affekt, däremot kan de ibland göra ett felsteg eller två. Det är också utan undantag känslomässiga män, ofta hängivna familjemän. Relationsmässigt skulle jag säga att majoriteten av Kings 30-somethingprotagonister med få undantag antingen är söner till mödrar eller själva fäder. Mödrarelationerna ger upphov till konflikter och skuldkänslor eftersom de gärna ter sig som antingen en förbannelse (monstermorsorna) eller en välsignelse (gärna hårt arbetande och ensamstående, som Kings egen mor). Det där med skuldkänslorna görs exempelvis nästan väl övertydligt i Riding the Bullet. Relationen till de egna barnen rymmer däremot nästan uteslutande oro och stress eftersom Kings protagonister sällan är så goda fäder som de önskar att de vore.

Dessa 30-somethingprotagonister bistås emellertid ofta av en lite äldre surrogatfadersfigur som inte sällan varit exakt en sådan där rekorderlig karl i sina unga år men som på äldre dar kan betrakta sina handlingar i backspegeln med viss nykterhet. Protagonisten kan spegla sig i den äldre mannen som i kraft av sin ålder sällan drar sig för att säga en obekväm sanning eller två. För alla älskar ju en cynisk och lite tjurskallig gubbe, eller hur? Ibland kan dessa äldre män själva få spela rollen av protagonist, exempelvis före detta polisen Bill Hodges i Mr. Mercedes.

Skillnaden mellan mödrar och fäder, ur ett Kingskt protagonistperspektiv, kan alltså grovt sägas bestå i att mödrar (på ont och gott) är av naturen givna medan fäder kan väljas.

Jag skulle gärna vilja säga att King också gör dessa vanliga, men förnuftiga, män till författare men det är ju inte riktigt sant. Under temat har vi förvisso träffat Ben Mears (Salem’s Lot), Bill Denborough (It) och Bob Jenkins (The Langoliers). Men vi har samtidigt fått stifta bekantskap med icke-rekorderliga herrar som Richard Dees (The Night Flier) och Paul Sheldon (Misery). Eftersom Misery i stor utsträckning är en bok om skrivande och författande skulle Sheldon mycket väl kunna vara en författarkaraktär som ligger nära sanningen. I alla fall våndas han mycket över sitt skrivande (vilket i och för sig även 1408s Mike Enslin hemfaller åt). Det är inget som bara kommer av sig självt och något Sheldon brottas med vad gäller ambition och status. Är det ok att skriva vad som i vissas ögon är skräplitteratur? Är det ok att skriva vad som i ens egna ögon är skräplitteratur? Och vad händer i mötet mellan författare och läsare av denna förmenta skräplitteratur?

Författande är utan tvekan ett angeläget tema för Stephen King men han gillar också att framhålla betydelsen av Gruppen eller varför inte Samhället. I exempelvis It, The Stand, Kingdom Hospital eller Dreamcatcher görs det tydligt att gruppens helhet är starkare än dess enskilda delar och det är just gruppsammanhållningen som ger tillräcklig styrka att besegra ondskan. Samtidigt skulle man kunna se Storm of the Century och Under the Dome som en något tillnyktrad syn på en sådan sammanhållning. Dels medför den sina särskilda problem, dels är den faktiskt inte är så himla lätt att uppnå som de tidigare nämnda exemplen kanske vill göra gällande.

Storm of the Century utgör samtidigt exempel på en annan bärande tanke hos King som också blir tydlig i bland andra The Stand och Desperation. Ondskan är enklare men inte per definition alltid starkare. Ondskans realism eller materialisering är när allt kommer omkring inget mer än en illusion och i förlängningen kan den därmed besegras av Godhetens ogripbarhet.

För en författare som är så pass förtjust i detaljer och bakgrund som King är, är det inte så konstigt att han också fångas av ett arv eller en historia. Redan i sin andra och tredje roman, Salem’s Lot och The Shining, använder han historiken för att skapa rädslan. Både genom att beskriva något otäckt som redan har hänt, men också för att introducera möjligheten att detta otäcka på något sätt kan dröja sig kvar och påverka nutiden på ett sätt som är svårt att skydda sig mot. Mot vampyrer kan du beväpna dig med kors, vigvatten och träpålar men vad biter på Hubie Marstens gengångare? Inom ramen för årets Halloweentema är detta element bärande även i senare berättelser som It, Rose Red och Kingdom Hospital.

När jag drog igenom en del av Dean R. Koontz romaner störde jag mig på att författaren så pass ofta framställde personer med autism som begåvande med en särskild kontakt till övernaturliga fenomen. Det gjorde jag emellertid utan att reflektera över att King faktiskt också använder samma grepp. Med de exempel vi har för ögonen i Halloweentemat är det i och för sig bara Rose Reds Annie Wheaton som tycks ha någon form av autism, om vi nu ska vara petiga. Men vad hittar vi i The Stand och Dreamcatcher om inte Tom Cullen och Duddits Cavell, två personer med uttalad intellektuell funktionsnedsättning? The Langoliers innehåller den blinda Dinah Bellman medan den dödsdömde John Coffey i The Green Mile är ett mer tvetydigt exempel.

Jag vill gärna berömma mig med att ha ganska god koll på Kings berättelser, så förutom det ovanstående var det två andra överraskningar som tog mig lite på sängen. Så klart att jag inte hade glömt bort de skräckinjagande gestalterna från Carrie och The Mist, Margaret White och Mrs. Carmody. Så klart att jag inte hade glömt bort att en stor del av deras hotfullhet utgjordes av deras fanatiska religiositet. Men ändå hade jag aldrig förr tänkt på King som en religiös eller kristen författare.

Kanske för att jag alltid upplevt att King lägger mer fokus på det han redan i Salem’s Lot definierar som ”whatever moved the greatest wheels of the universe” och som kan uppfylla hans protagonister när nöden kräver. En godhet och säkerhet som går utöver alla mänskliga påfund som religion. Vill jag vara King-apologet i detta avseende skulle jag också kunna hävda att närhelst författaren drar in välvillig religion i mixen är det egentligen bara en omskrivning för den här större kraften.

Samtidigt är det svårt att bortse från så uttalat kristna gestalter som The Stands Mother Abigail och Desperations David Carver (här ska jag förstås heller inte underskatta behovet av att proklamera ett kristet budskap i amerikanska TV-produktioner). Samtidigt skulle jag eventuellt kunna hävda att King vänder en smula på kuttingen i The Green Mile där ett uppenbart kristet budskap görs mer allmängiltigt eller allegoriskt, på samma sätt som i exempelvis C.S. Lewis Narnia-böcker.

***

Som vanligt blev detta avslutande inlägg så pass voluminöst att jag var tvungen att hugga det mitt itu som en annan Paul Bunyan. Så…

…to be continued…

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Det blev aldrig mer än en första säsong för The Mist med tio avsnitt vilket kändes klart hanterbart tittningsmässigt. Bara att hugga tag i när jag ändå hade filmatiseringen i färskt minne. Eller…var det kanske en så jäkla bra idé egentligen? Lätt att vara efterklok såklart men det mesta som filmen The Mist lyckas med, där misslyckas serien.

Det är alltså inte Frank Darabont, utan en Christian Torpe (dansk vad det verkar), som skapat The Mist anno 2017. Jag undrar dock om inte mr. Torpe i ganska hög utsträckning sneglat på The Walking Dead när han drog upp riktlinjerna för sin serie. Upplägget för denna The Mist bygger nämligen på att vi får följa tre olika grupper människor som blivit avskärmade från varandra av den ärtsoppsstjocka dimman som rullar in över den lilla staden med oklar geografisk hemvist (inspelad i Nova Scotia).

Kevin Copeland teamar upp med Bryan som har minnesförlust och knarkaren Mia på polisstationen där de två senare sitter i varsin arrestcell. I stadens kyrka samlas bland andra polischefen Connor Heisel, prästen Gregory Romanov och den åldrade hippien Natalie Raven som förlorade sin make till dimman. Och i köpcentret befinner sig bland andra Kevins fru och dotter, Eve och Alex, samt Connors son, Jay. Komplikationen i sammanhanget är inte bara att föräldrar och barn blivit skilda från varandra utan att Alex strax innan dimmans ankomst också anklagat Jay för våldtäkt.

När eftertexterna rullar för det tionde och sista avsnittet kan jag bara konstatera att det känns ganska rimligt att det inte blev så mycket mer. När jag nu inte bara kan jämföra med filmen, utan också med exempelvis Storm of the Century och Under the Dome, står det klart att The Mist dras med mångahanda problem. Som adaption betraktat har den varit tvungen att utgå från Kings relativt begränsade koncept och sedan sträcka ut det till bristningsgränsen – ett konststycke som motsvarar att försöka dra underläppen över huvudet. I det perspektivet är det tydligt att det finns en större händelsemässig buffert i exempelvis Under the Dome där historien i högre utsträckning kan fokusera på de inre konflikterna eftersom kupolen inte utgör ett hot av samma magnitud som den allestädes närvarande dimman. Därmed finns det större rörelseutrymme för de personer som är fångna under kupolen jämfört med de stackare som bara har en kyrka eller ett köpcentrum att röra sig på.

Men om man nu ändå ska utgå från det begränsade rummets premisser är det intressant att både King och Darabont lyckas skapa mer engagerande rollfigurer och intressantare gruppdynamik än serien, trots att den har betydligt mer tid och folk att leka med. Många av de vi ska spendera tid med blir aldrig mer än ytligt skissade konturer, vilket möjligen kan bero på att jag helt enkelt inte bryr mig om dem. Det kan också kanske handla om att ingen av de huvudsakliga skådisarna är särskilt karismatiska, vilket exempelvis innebär att Kevin och Eve successiva backstory ändå inte gör mig mer engagerad i varken dem eller deras förhållande. Vilket i sin tur blir problematiskt när serien en bit in bland annat introducerar en bror till Kevin som jag antar att vi ska bry oss om eftersom vi ska bry oss om Kevin. Vilket jag alltså inte gör och därmed känner mig fullkomligt kall inför hans brorsa och dennes dimm-öde.

Vad jag kan se har de försiktigt positiva omdömen som serien fått handlat om att Torpe & Co lyckats skapa en hotfull stämning med sin dimma, underbyggd med bra effekter. Jag kan inte hålla med om det på någon punkt. Det är inte osannolikt att man ville spara på tydlighet när det gäller dimmans ”krafter” för avslöjanden i kommande säsonger (som alltså inte blev av). Vilket tyvärr får till följd att dessa krafter blir väl dunkla i denna första säsong, vilken ändå måste fånga tittarnas intresse i tillräcklig hög utsträckning för att de ska vilja hänga med på fler äventyr. Ibland finns någon koppling till vanliga insekter, vilka samtidigt eventuellt är dödligt farliga. Dock oklart hur. Det tycks också finnas någon slags hallucinatorisk kraft som får folk att se syner, syner som eventuellt dödar (ni vet, mardrömmen som tar fysisk form och allt det där). Samtidigt kan andra, ibland, också se dessa syner. Och till sist har vi en dimm-gestalt som invaderar (och besätter?) personer, med bland annat vita ögonglober som följd.

På det hela taget alldeles för rörigt för min smak, särskilt som jag gillade både Lovecraft-vibbarna och Greg Nicoteros praktiska effekter i filmen. När det kommer till kvalitet på de animerade specialeffekterna kan jag till viss del ursäkta filmen med att den kom 2007. Men animeringarna i serien är i mina ögon oursäktligt usla, framförallt vad gäller fysisk tyngd och sömlöst infogande. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa kritiker uppenbarligen till och med tyckte att de var bra?!

Nej, när det gäller The Mist gör tittarna bäst i att göra halt vid Frank Darabonts film och gärna glömma bort att det finns något sådant som en vidhängande TV-serie.

Serie: 1 säsong och 10 avsnitt, 2017
Förlaga: “The Mist” (Dark Forces 1980, Skeleton Crew 1985)
Cameo: –

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Fortsätt läsa ”Desperation (2006)”

Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Fortsätt läsa ”Rose Red (2002)”

Golden Years (1991)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

Fortsätt läsa ”Golden Years (1991)”