Rose Red (2002)

alt. titel: Skräckens hus, Stephen Kings Haus der Verdammnis, La casa de la muerte roja, Stephen King’s Rose Red

Dr. Joyce Reardon utkämpar vad många skulle kalla för ett meningslöst krig. Hennes livs hetaste önskan är att få parapsykologi erkänt som en legitim del av det psykologiska forskningsfältet. Vägen dit går genom den ökänt hemsökta Seattle-fastigheten som kallas för Rose Red och dess försvunna ägarinna, Ellen Rimbauer.

Genom att plocka med sig en grupp personer med paranormala förmågor till Rose Red hoppas Joyce kunna samla på sig tillräckligt mycket fysiska bevis (”hard data”) för att kunna övertyga till och med den tjurskallige Dr. Miller, vilken annars kommer att dra in Joyces tjänst på universitetet.

Rent karriärsmässigt och ekonomiskt är det alltså mycket som står på spel för Joyce. För de andra i gruppen handlar det mer om att våga liv, lem och mental hälsa genom att träda över Rose Reds tröskel. Att besöka ett hemsökt hus, nej, ett vanvettigt hus, har sina avsevärda risker om man är känslig för paranormala fenomen.

Som synes är Rose Red något av Kings egen omskrivning av dels Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, dels Richard Mathesons Hell House – undersökande forskare, ett vansinnigt hus (alternativt ett hus som kan samla ond energi som ett batteri) och en deltagande representant för ägarfamiljen. Stämningsmässigt skulle man möjligen kunna se miniserien (tre avsnitt om totalt dryga fyra timmar) som den felande länken mellan Jackson-adaptionerna av Robert Wise (The Haunting) och Mike Flanagan (The Haunting of Hill House).

Rent kvalitetsmässigt finns det dock inga möjligheter att placera Rose Red (regisserad av Craig R. Baxley som vi ju minns från Storm of the Century) på samma nivå som Wise eller Flangans produktioner. Tydligen lades hyfsat stora summor på både produktionen och marknadsföring, bland annat genom att försöka skapa en slags mockumentärkänsla kring Rose Red och dess historia.

Men det hjälper föga, serien är på det hela taget antingen seg (inte sällan på grund av övertydlighet) eller otydlig i berättandet. Med så pass mycket speltid i bagaget borde de olika personporträtten ha kunnat göras betydligt mer nyanserade. Den största ”utvecklingen” skulle möjligen kunna sägas vara Nancy Travis psykolog som går från hyfsat vettig till hyfsat vanvettig, men i övrigt står alla och stampar på en och samma fläck. Inga större problem för sådana som Melanie Lynskey (i och för sig alltid trevligt att se henne) vars storasyster är en rätt neutral typ, desto större problem för stackars Matt Ross (kanske mest känd från American Psycho och som upphovsman till Captain Fantastic) som hela tiden ska vara orimligt otrevlig och svettig.

Eftersom det inte finns någon förlaga blir det naturligtvis svårt att avgöra om det ligger ett fullkomligt guldmanus i botten och det är Baxley som gjort det allt för platt (inte helt ovanligt i King-filmvärlden som vi ju har sett i temat) men jag tror tyvärr inte det. Möjligen kan man skylla även manusproblemen på det faktum att det tycks ha varit något av det första King fick ur sig efter sin svåra olycka. Hans terapiskrivningsmanus.

Här finns alltså problem med såväl för tidigt avslöjande (Joyce Reardon lägger korten på bordet ganska omgående medan en stor del av hemsökta hus-lockelsen ligger i att avslöja ett mysterium. I fallet Rose Red är det redan ett etablerat faktum) som rena märkligheter (krafterna som innehas av lilla Annie Wheaton borde vara alldeles tillräckligt för att ge Joyce så mycket ”hard data” hon rimligtvis kan önska). Gruppen går med på experimentet trots en del tveksamheter och trots att Joyce under ett och samma föredrag går från att fastigheten är en ”dead cell” till att dess krafter är ”dormant” till att deras uppdrag är att ”wake up Rose Red”.

Sedan dras Rose Red också med sådant som väl i och för sig kan sägas tillhöra genren. Å ena sidan trycks det hårt på hur farligt huset är, att ingen ska knalla i iväg på egen hand och att de måste upprätta ett ”buddy system”. Å andra sidan sover alla ensamma, vilket förstås gör det enkelt för husets andar att plocka dem en och en som mogna plommon. Joyce släpar omkring på en mängd instrument av outgrundlig funktionalitet eller funktion, bland annat en ”people proximity counter”. Plus att jag aldrig riktigt förstått det där med folk som uppenbarligen inte har några betänkligheter att gå och lägga sig i sängar vars sängkläder eller madrasser inte bytts på en sisådär 30 år.

Nej, att skriva en slags nyversion av Shirley Jacksons mästerverk var nog en älskling som Stephen King borde ha kvävt i lindan. Problemet är till viss del förstås att vid det här laget anses allt där man kan haka på prefixet ”Stephen King’s…” som rent TV-guld.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Pizzabud