Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Dreamcatcher (2003)

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Dear constant reader…

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

11/22/63 (2011)

Jake Epping har förvandlats till George Amberson. Jake är 2011 en hyfsat tillfreds man med ett krashat äktenskap bakom sig. George är 1958 en man med en mission och ett uppdrag. Men medan han väntar på att kunna genomföra uppdraget måste han ändå leva något sorts liv och han faller tillbaka på det han kan: high school-lärare i en amerikansk småstad.

Just After Sunset (2008)

Alla någorlunda vana Stephen King-läsare vet att författaren är minst lika bra (vissa skulle hävda bättre) i det korta formatet som det långa. Ungefär nio (lite beroende på hur man kategoriserar) novell- och långnovellsamlingar hade det blivit innan Just After Sunset kom ut 2008.

Då hade det bara gått sex år sedan Everything’s Eventual där bland annat den filmatiserade 1408 ingick. Därför kan det tyckas lite paradoxalt att King inleder sitt förord med att beskriva hur han under 2000-talet tycktes ha tappat förmågan att skriva de där novellerna som under betydligt mindre gynnsamma omständigheter vällde ut ur hjärnan och ned i skrivmaskinen.