Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

Jessie Burlingame tror sannolikt att hon känner sin Gerald utan och innan efter elva års äktenskap. Men när hon väl sitter där i sängen, handklovad i sängposterna och endast iklädd ett förföriskt nattlinne, får hon anledning att omvärdera den saken en smula. Och när Gerald i sin tur trillat av både sängen och pinn i en fatal hjärtinfarkt får Jessie (fortfarande handklovad i sängposterna och iklädd det förföriska nattlinnet) dessutom anledning att fundera över hur väl hon egentligen känner sig själv.

Jag minns inte när jag läste Gerald’s Game första gången, inte heller om jag då hade lyckats hålla mig ospoilad på själva premissen. För den är jäkligt smart i all sin enkelhet. Däremot var jag nog inte den enda som höjde på ögonbrynen när jag förstod att det skulle bli en film av det hela – hur fasiken skulle Mike Flanagan kunna skapa en långfilm med en enda person på en enda säng i ett enda rum under hela speltiden?!

Men det är ju ett väl enkelt sätt att se på berättelsen i Gerald’s Game. Visst, det är ingen tvekan om att Jessie, spelad av Flanagan-favvisen Carla Gugino, ”pratar” med imaginära personer under sin prövning men det finns ingen anledning till varför de prompt skulle behöva befinna sig enbart i Jessies eget huvud. Manusmässigt tycker jag också att Flanagan och medmanusförfattaren Jeff Howard gjort kloka val när de rumsterat om i den laguppställningen. Nu begränsas Jessies ”samtalspartners” till maken Gerald och en tuffare, mer logiskt beräknande version av Jessie själv. Gerald, spelad av Bruce Greenwood, får i sin tur kanske snarare artikulera det Jessie länge känt inför eller misstänkt om sin äkta make.

Gerald’s Game går inte så långt som att hävda att alla män är potentiella våldtäktsmän men vår Jessie har sannerligen inte haft särskilt mycket tur i det avseendet. Vad gäller temat Starka Kvinnor kan jag dock tycka att adaptionen brer på lite väl tjockt. Missförstå mig rätt, jag tycker att temat i grunden är bra och välformulerat via Jessies situation men det blir som sagt onödigt övertydligt (det är i och för sig inte det enda som görs onödigt övertydligt).

Den avslutande bilden av Jessie som frigjord och självsäker går sin egen väg är för idylliskt Hallmark-peppig och likheterna mellan männen i Jessies liv hade kanske inte behövt skrivas publiken så tydligt på näsan. Korsklippningen mellan handbojor och vigselring hade definitivt inte behövt åtföljas av Jessies förklarande berättarröst för att vi skulle fatta parallellerna, vi hade fattat dem redan innan korsklippningen dök upp.

Samtidigt innehåller Gerald’s Game en smart och rolig detalj som bör skrivas upp som en tillgång på kvinnokontot: istället för den klassiskt manliga hantverkar-silvertejpen får Jessie fixa nödförband av ett par självhäftande bindor.

Jämfört med förlagan har filmen dessutom städats upp i ett par aspekter, sannolikt i syfte att kunna sälja in den bättre. I romanen är det inte första gången paret leker bondageleken och den ödesdigra hjärtinfarkten orsakas de facto av att Jessie ger Gerald en rejäl spark på familjejuvelerna när han inte vill släppa loss henne. Inget av detta följer med i filmen, varför Jessie blir än mer av ett oskyldigt offer.

Mindre än 25 sidor in i förlagan har dessutom Jessies bild av sin make målats upp: ett flin som får honom att se efterbliven ut, några kilos övervikt, glasögon, begynnande flint och en inte alltför respektingivande…utrustning. Jag ska inte uttala mig om Bruce Greenwoods utrustning (men med tanke på att filmens Gerald poppar Viagra borde jag kanske egentligen ha kunnat det?) Men för att vara 61 bast är karln närmast orimligt vältränad. Så om filmen förskönar Jessies offerstatus förskönar den utan tvekan också Geralds fysiska uppenbarelse. Men som sagt, filmmakarna tyckte uppenbarligen att Netflixpubliken inte skulle behöva utsättas för en timme och 40 minuter av realistiska, avklädda kroppar.

De här sista invändningarna är egentligen ingen stor grej, då tyckte jag det blev mer irriterande med övertydligheten i Starka Kvinnor-temat. Men på det hela taget är Gerald’s Game en riktigt trevlig produkt, inte minst för att bygga på en roman som jag aldrig hade kunnat föreställa mig skulle gå att överföra till fillmmediet.

Förlaga: Gerald’s Game (1992)
Cameo: –