The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank Redemption–Green Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

Dagen efter en svår storm beger sig konstnären David Drayton in till stan med sonen Billy och grannen Brent Norton i släptåg. Planen är att köpa på sig det allra nödvändigaste tills dess att ordningen (för att inte tala om elen och telefonservicen) är återställd. Men plötsligt rullar en ovanligt tjock dimma in över den lilla staden, endast föregången av en hysterisk och nerblodad man som skriker ”Something in the mist! It took John Lee!”.

Till en början är det inte många som fäster någon särskild uppmärksamhet vid de förvirrade utropen. Men efter att den unge Norm blivit utdragen på lastbryggan av ett gäng kloförsedda tentakler är det enda alla kan tänka på: ”what the hell were those tentacles even attached to?”.

En i någon mening klassisk creature feature, alltså. Samtidigt är det inte svårt att förstå vad som lockade någon som Darabont till Kings historia eftersom den i lika hög utsträckning behandlar skräcken som är andra människor. Katastrofer brukar ju vara ett bra sätt att locka fram både det bästa och sämsta hos mänskligheten. I det här sammanhanget får tron att människor är i grunden goda en rejäl utmaning när man lägger till omständigheter som gör dem skitskraja. En rädd individ är illa nog. En rädd folkmassa är, som vi tidigare kunnat konstatera, ett både korkat och farligt djur.

Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om The Mist, men slutresultatet var alltså en mycket positiv överraskning när filmen hade premiär 2007. Fortfarande kan jag inte låta bli att imponeras över Darabonts finkänsliga handlag med både framställning, upptrappning, atmosfär, spänning och tempo. Svårt att göra annat, när vissa scener fortfarande gör mig alldeles andfådd av spänning. Jag säger bara: apoteket. Ni som vet, ni vet…

Mina nedkrafsade anteckningsstolpar gör det extra tydligt hur väl Darabont varvar spänningsmoment med ren panisk skräck och därefter en chans för publiken att hämta andan. Samtidigt drar han också nytta av inte minst de lugnare partierna för att förmedla en hel del sorg och tragik. Grepp som en mindre hantverkskunnig filmskapare sannolikt antingen inte ens reflekterat över eller också missat tonen i. Jämsides tempot är det också lätt att imponeras av Darabonts grepp om berättelsens progression, inte minst vad gäller stämningen hos den instängda gruppen. Steg för steg leder han vanliga, rationella människor längs vägen som slutar med fördömanden av vetenskap och rop på människooffer.

Däremot var det tillräckligt länge sedan jag såg The Mist senast för att ha hunnit glömma hur mycket som påminde om Stranger Things vad gäller dimensionsportaler och medföljande tentakelflaxande. Samtidigt gillar jag att Darabont faktiskt lyckas hållas sig från att otvetydigt slå fast exakt vad som hänt. Vad som föregått gruppdynamiken i affären förblir lösryckt hörsägen även om jag vill minnas att King svävade ännu mer på målet i just den frågan.

All denna hantverksskicklighet följs också upp av en faktiskt mer eller mindre fläckfri rollbesättning. King-favoriter som Frances Sternhagen och Jeffrey DeMunn i mindre biroller. Thomas Jane är kanske inte den mest sprudlande av leading men men hans svenne banan-aura funkar fint i rollen som David. Familjefadern som plötsligt måste kämpa för både sitt och sonen Billys liv. Billy spelas i sin tur utmärkt av nioårige Nathan Gamble, ett filmbarn som för en gångs skull varken är outhärdligt lillgammal, outhärdligt rar eller outhärdligt enerverande. Utöver de här två vill jag också särskilt lyfta Marcia Gay Harden som den religiösa fanatikern Mrs. Carmody, en kvinna som aldrig tappat tron på en gammaltestamentlig hardcore-Gud. Hon har bara gått och väntat på den dagen när resten av mänskligheten ska ta sitt förnuft till fånga. Och nu är den dagen kommen.

Det enda som inte hållit samma toppklass är animeringshantverket, men annat är väl inte heller att vänta. Den här gången blev det nästan bli lite småjobbigt att notera hur de första tentaklerna inte riktigt lyckas ta plats på ett vettigt sätt i skådisarnas verklighet. Lyckligtvis håller detta bara i sig ett litet tag, sedan är jag återigen så pass engagerad i historien att jag inte reflekterar över sådana petitesser.

Ett på det hela taget trevligt återbesök, med andra ord. Samtidigt kan jag ju inte försitta ett tillfälle att hävda vad jag hävdat ända sedan jag såg The Mist första gången: filmens allra sista knivomvridning i publikens mage är onödig och tippar för ett par sekunder över filmen i det närmast pekorala. Det är en åsikt som jag håller fast vid även den här titten.

Förlaga: “The Mist” (Dark Forces 1980, Skeleton Crew 1985)
Cameo: –

Filmitch har letat sig längre bort än USA även idag.

Annons