Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.
Ett antal välkända rollfigurer och teman har föga förvånande återkommit i utbudet. Författaren är exempelvis väldigt förtjust i sina vanliga, hederliga snubbar. Ibland arbetargrabbar, ibland collegeutbildade, men alltid sansade, fulla av sunt förnuft och mod när nöden kräver. Detta är inte män som går upp i affekt, däremot kan de ibland göra ett felsteg eller två. Det är också utan undantag känslomässiga män, ofta hängivna familjemän. Relationsmässigt skulle jag säga att majoriteten av Kings 30-somethingprotagonister med få undantag antingen är söner till mödrar eller själva fäder. Mödrarelationerna ger upphov till konflikter och skuldkänslor eftersom de gärna ter sig som antingen en förbannelse (monstermorsorna) eller en välsignelse (gärna hårt arbetande och ensamstående, som Kings egen mor). Det där med skuldkänslorna görs exempelvis nästan väl övertydligt i Riding the Bullet. Relationen till de egna barnen rymmer däremot nästan uteslutande oro och stress eftersom Kings protagonister sällan är så goda fäder som de önskar att de vore.
Dessa 30-somethingprotagonister bistås emellertid ofta av en lite äldre surrogatfadersfigur som inte sällan varit exakt en sådan där rekorderlig karl i sina unga år men som på äldre dar kan betrakta sina handlingar i backspegeln med viss nykterhet. Protagonisten kan spegla sig i den äldre mannen som i kraft av sin ålder sällan drar sig för att säga en obekväm sanning eller två. För alla älskar ju en cynisk och lite tjurskallig gubbe, eller hur? Ibland kan dessa äldre män själva få spela rollen av protagonist, exempelvis före detta polisen Bill Hodges i Mr. Mercedes.
Skillnaden mellan mödrar och fäder, ur ett Kingskt protagonistperspektiv, kan alltså grovt sägas bestå i att mödrar (på ont och gott) är av naturen givna medan fäder kan väljas.
Jag skulle gärna vilja säga att King också gör dessa vanliga, men förnuftiga, män till författare men det är ju inte riktigt sant. Under temat har vi förvisso träffat Ben Mears (Salem’s Lot), Bill Denborough (It) och Bob Jenkins (The Langoliers). Men vi har samtidigt fått stifta bekantskap med icke-rekorderliga herrar som Richard Dees (The Night Flier) och Paul Sheldon (Misery). Eftersom Misery i stor utsträckning är en bok om skrivande och författande skulle Sheldon mycket väl kunna vara en författarkaraktär som ligger nära sanningen. I alla fall våndas han mycket över sitt skrivande (vilket i och för sig även 1408s Mike Enslin hemfaller åt). Det är inget som bara kommer av sig självt och något Sheldon brottas med vad gäller ambition och status. Är det ok att skriva vad som i vissas ögon är skräplitteratur? Är det ok att skriva vad som i ens egna ögon är skräplitteratur? Och vad händer i mötet mellan författare och läsare av denna förmenta skräplitteratur?
Författande är utan tvekan ett angeläget tema för Stephen King men han gillar också att framhålla betydelsen av Gruppen eller varför inte Samhället. I exempelvis It, The Stand, Kingdom Hospital eller Dreamcatcher görs det tydligt att gruppens helhet är starkare än dess enskilda delar och det är just gruppsammanhållningen som ger tillräcklig styrka att besegra ondskan. Samtidigt skulle man kunna se Storm of the Century och Under the Dome som en något tillnyktrad syn på en sådan sammanhållning. Dels medför den sina särskilda problem, dels är den faktiskt inte är så himla lätt att uppnå som de tidigare nämnda exemplen kanske vill göra gällande.
Storm of the Century utgör samtidigt exempel på en annan bärande tanke hos King som också blir tydlig i bland andra The Stand och Desperation. Ondskan är enklare men inte per definition alltid starkare. Ondskans realism eller materialisering är när allt kommer omkring inget mer än en illusion och i förlängningen kan den därmed besegras av Godhetens ogripbarhet.
För en författare som är så pass förtjust i detaljer och bakgrund som King är, är det inte så konstigt att han också fångas av ett arv eller en historia. Redan i sin andra och tredje roman, Salem’s Lot och The Shining, använder han historiken för att skapa rädslan. Både genom att beskriva något otäckt som redan har hänt, men också för att introducera möjligheten att detta otäcka på något sätt kan dröja sig kvar och påverka nutiden på ett sätt som är svårt att skydda sig mot. Mot vampyrer kan du beväpna dig med kors, vigvatten och träpålar men vad biter på Hubie Marstens gengångare? Inom ramen för årets Halloweentema är detta element bärande även i senare berättelser som It, Rose Red och Kingdom Hospital.
När jag drog igenom en del av Dean R. Koontz romaner störde jag mig på att författaren så pass ofta framställde personer med autism som begåvande med en särskild kontakt till övernaturliga fenomen. Det gjorde jag emellertid utan att reflektera över att King faktiskt också använder samma grepp. Med de exempel vi har för ögonen i Halloweentemat är det i och för sig bara Rose Reds Annie Wheaton som tycks ha någon form av autism, om vi nu ska vara petiga. Men vad hittar vi i The Stand och Dreamcatcher om inte Tom Cullen och Duddits Cavell, två personer med uttalad intellektuell funktionsnedsättning? The Langoliers innehåller den blinda Dinah Bellman medan den dödsdömde John Coffey i The Green Mile är ett mer tvetydigt exempel.
Jag vill gärna berömma mig med att ha ganska god koll på Kings berättelser, så förutom det ovanstående var det två andra överraskningar som tog mig lite på sängen. Så klart att jag inte hade glömt bort de skräckinjagande gestalterna från Carrie och The Mist, Margaret White och Mrs. Carmody. Så klart att jag inte hade glömt bort att en stor del av deras hotfullhet utgjordes av deras fanatiska religiositet. Men ändå hade jag aldrig förr tänkt på King som en religiös eller kristen författare.
Kanske för att jag alltid upplevt att King lägger mer fokus på det han redan i Salem’s Lot definierar som ”whatever moved the greatest wheels of the universe” och som kan uppfylla hans protagonister när nöden kräver. En godhet och säkerhet som går utöver alla mänskliga påfund som religion. Vill jag vara King-apologet i detta avseende skulle jag också kunna hävda att närhelst författaren drar in välvillig religion i mixen är det egentligen bara en omskrivning för den här större kraften.
Samtidigt är det svårt att bortse från så uttalat kristna gestalter som The Stands Mother Abigail och Desperations David Carver (här ska jag förstås heller inte underskatta behovet av att proklamera ett kristet budskap i amerikanska TV-produktioner). Samtidigt skulle jag eventuellt kunna hävda att King vänder en smula på kuttingen i The Green Mile där ett uppenbart kristet budskap görs mer allmängiltigt eller allegoriskt, på samma sätt som i exempelvis C.S. Lewis Narnia-böcker.
***
Som vanligt blev detta avslutande inlägg så pass voluminöst att jag var tvungen att hugga det mitt itu som en annan Paul Bunyan. Så…
…to be continued…
Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller 
De olika adaptionerna av Mary Shelleys 
Rörliga bilder och tryckta ord 