Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank Redemption–Green Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

The Lodge (2019)

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Kon-Tiki (2012)

Man hinner nojja över väldigt mycket under 100 dagar ute till havs. Felaktig kurs, sjösjuka, stormar, hajar, sönderskavda rep, vattensjukt balsaträ, krigsminnen, radioskugga från Anderna, malströmmar och säkert tusen andra saker. Fråga bara Thor Heyerdal och hans lilla gäng som under noga räknat 101 dagar var hänvisade till en 70 kvadratmeter stor flotte ute på Stilla havet.

Guardians of the Galaxy (2014)

För lite drygt en vecka sedan reste jag bland stjärnorna med Chris Pratt, räknade morrhåren på Rocket Raccoon och förundrades över en blå Lee Pace.

Jag var DÄR och det var magiskt.*

*Magin torde till en stor del bero på att jag fick möjlighet att avnjuta hela härligheten på Londons Odeon BFI IMAX. Men filmen var inte dum den heller…

***

Första gången jag skulle försöka klämma ur mig något vettigt om Guardians of the Galaxy var det lite svårt eftersom jag var helt tagen av den rent visuella IMAX-upplevelsen (VSB: se ovan). Därför var det lite nervöst inför den obligatoriska omtitten innan uppföljaren – skulle Guardians… hålla även utanför IMAX-biografen?

The Handmaid’s Tale (1985)

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Shadow of the Vampire (2000)

Har jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

Twins of Evil (1971)

alt. titel: Djävulens dotter

”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?