The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Det blev aldrig mer än en första säsong för The Mist med tio avsnitt vilket kändes klart hanterbart tittningsmässigt. Bara att hugga tag i när jag ändå hade filmatiseringen i färskt minne. Eller…var det kanske en så jäkla bra idé egentligen? Lätt att vara efterklok såklart men det mesta som filmen The Mist lyckas med, där misslyckas serien.

Det är alltså inte Frank Darabont, utan en Christian Torpe (dansk vad det verkar), som skapat The Mist anno 2017. Jag undrar dock om inte mr. Torpe i ganska hög utsträckning sneglat på The Walking Dead när han drog upp riktlinjerna för sin serie. Upplägget för denna The Mist bygger nämligen på att vi får följa tre olika grupper människor som blivit avskärmade från varandra av den ärtsoppsstjocka dimman som rullar in över den lilla staden med oklar geografisk hemvist (inspelad i Nova Scotia).

Kevin Copeland teamar upp med Bryan som har minnesförlust och knarkaren Mia på polisstationen där de två senare sitter i varsin arrestcell. I stadens kyrka samlas bland andra polischefen Connor Heisel, prästen Gregory Romanov och den åldrade hippien Natalie Raven som förlorade sin make till dimman. Och i köpcentret befinner sig bland andra Kevins fru och dotter, Eve och Alex, samt Connors son, Jay. Komplikationen i sammanhanget är inte bara att föräldrar och barn blivit skilda från varandra utan att Alex strax innan dimmans ankomst också anklagat Jay för våldtäkt.

När eftertexterna rullar för det tionde och sista avsnittet kan jag bara konstatera att det känns ganska rimligt att det inte blev så mycket mer. När jag nu inte bara kan jämföra med filmen, utan också med exempelvis Storm of the Century och Under the Dome, står det klart att The Mist dras med mångahanda problem. Som adaption betraktat har den varit tvungen att utgå från Kings relativt begränsade koncept och sedan sträcka ut det till bristningsgränsen – ett konststycke som motsvarar att försöka dra underläppen över huvudet. I det perspektivet är det tydligt att det finns en större händelsemässig buffert i exempelvis Under the Dome där historien i högre utsträckning kan fokusera på de inre konflikterna eftersom kupolen inte utgör ett hot av samma magnitud som den allestädes närvarande dimman. Därmed finns det större rörelseutrymme för de personer som är fångna under kupolen jämfört med de stackare som bara har en kyrka eller ett köpcentrum att röra sig på.

Men om man nu ändå ska utgå från det begränsade rummets premisser är det intressant att både King och Darabont lyckas skapa mer engagerande rollfigurer och intressantare gruppdynamik än serien, trots att den har betydligt mer tid och folk att leka med. Många av de vi ska spendera tid med blir aldrig mer än ytligt skissade konturer, vilket möjligen kan bero på att jag helt enkelt inte bryr mig om dem. Det kan också kanske handla om att ingen av de huvudsakliga skådisarna är särskilt karismatiska, vilket exempelvis innebär att Kevin och Eve successiva backstory ändå inte gör mig mer engagerad i varken dem eller deras förhållande. Vilket i sin tur blir problematiskt när serien en bit in bland annat introducerar en bror till Kevin som jag antar att vi ska bry oss om eftersom vi ska bry oss om Kevin. Vilket jag alltså inte gör och därmed känner mig fullkomligt kall inför hans brorsa och dennes dimm-öde.

Vad jag kan se har de försiktigt positiva omdömen som serien fått handlat om att Torpe & Co lyckats skapa en hotfull stämning med sin dimma, underbyggd med bra effekter. Jag kan inte hålla med om det på någon punkt. Det är inte osannolikt att man ville spara på tydlighet när det gäller dimmans ”krafter” för avslöjanden i kommande säsonger (som alltså inte blev av). Vilket tyvärr får till följd att dessa krafter blir väl dunkla i denna första säsong, vilken ändå måste fånga tittarnas intresse i tillräcklig hög utsträckning för att de ska vilja hänga med på fler äventyr. Ibland finns någon koppling till vanliga insekter, vilka samtidigt eventuellt är dödligt farliga. Dock oklart hur. Det tycks också finnas någon slags hallucinatorisk kraft som får folk att se syner, syner som eventuellt dödar (ni vet, mardrömmen som tar fysisk form och allt det där). Samtidigt kan andra, ibland, också se dessa syner. Och till sist har vi en dimm-gestalt som invaderar (och besätter?) personer, med bland annat vita ögonglober som följd.

På det hela taget alldeles för rörigt för min smak, särskilt som jag gillade både Lovecraft-vibbarna och Greg Nicoteros praktiska effekter i filmen. När det kommer till kvalitet på de animerade specialeffekterna kan jag till viss del ursäkta filmen med att den kom 2007. Men animeringarna i serien är i mina ögon oursäktligt usla, framförallt vad gäller fysisk tyngd och sömlöst infogande. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa kritiker uppenbarligen till och med tyckte att de var bra?!

Nej, när det gäller The Mist gör tittarna bäst i att göra halt vid Frank Darabonts film och gärna glömma bort att det finns något sådant som en vidhängande TV-serie.

Serie: 1 säsong och 10 avsnitt, 2017
Förlaga: “The Mist” (Dark Forces 1980, Skeleton Crew 1985)
Cameo: –