Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).
Men King lyckades inte hålla sig ifrån övernaturligheter någon längre tid och särskilt i uppföljaren End of Watch är de tillbaka med besked. Jag läste trilogin (utgiven mellan 2014-2016) ungefär samtidigt som Mr. Mercedes började sändas i USA. Tyckte väl att böckerna var helt ok, men kanske lite slöa. Långt ifrån top notch-King.
Men serien, med Brendan Gleeson i rollen som Bill Hodges, fick fin kritik och därför var jag tillräckligt nyfiken för att hoppa på tre säsonger och totalt 30 avsnitt om ungefär 50 minuter vardera när chansen gavs.
Den första säsongen följer relativt troget Kings förlaga, med vissa trimningar och uppdateringar. Därefter har upphovsmännen, med David E. Kelley i spetsen, kastat om ordningen. Vilket alltså innebär att säsong två följer tredje boken End of Watch medan säsong tre plockar upp historien från bok no. 2, Finders Keepers. Ett smart val i mina ögon eftersom historien från End of Watch känns något mindre krystad när den får följa direkt inpå Mr. Mercedes. Eller också handlade det bara om att jag redan var förberedd på den osannolika utvecklingen.
Med en trilogi böcker och TV-säsonger i backspegeln måste jag säga att TV-versionen är klart överlägsen och jag tror att det framförallt beror på två saker. Först och främst är manuset bättre på att berätta sin historia. Det berättar till och med en bättre historia än King lyckades göra, om jag ser till ren händelseutveckling. Cred för detta ska bland annat gå till Kelley, hans skrivarpartner Jonathan Shapiro samt thrillerveteranen Dennis Lehane.
Alla dessa tre tar fasta på några av Kings utgångspunkter men utvecklar dem i lite andra riktningar. De får framförallt hela historien att kännas mer äkta, ety Kings styrka har aldrig varit diskbänksrealism på den här nivån. Exempelvis framstod figuren Deborah Hartsfield som en King-typisk monstermorsa i förlagan. Medan hon får en helt annan aura när hon spelas av en förhållandevis ung och snygg, men ändå bedagad, Kelly Lynch. Trovärdig i den meningen att hon är en kvinna som på något sätt stannat i en drömsk ungdomstid, särskilt markerad genom hennes klädval, men ändå i grunden trasig och numera mer än lovligt sliten.
Monstermorsan återkommer i tredje säsongen och är då en helt nyskriven figur i form av den rovgiriga Alma Lane men som i skepnad av Kate Mulgrew är betydligt mer Kingsk än Lynch. But in a good way – i höjd med tredje säsongen har jag blivit van vid dess ton och där passar Mulgrews larger-than-life-gestalt in mer än väl.
Och nu har jag redan börjat komma in på den andra delen som för mig lyfter serien över böckerna – skådespelarvalen. I de två första säsongerna är det Brendan Gleesons Bill och Harry Treadaways Brady Heartsfield som står i centrum och bägge två är riktigt bra. Gleeson börjar som gruffig och halv-(på gränsen till hel)alkad, en roll som han fixar i sömnen. Men redan i första säsongen tycker jag att manuset ger honom en chans att fördjupa sin rolltolkning och den utvecklingen fortsätter i positiv riktning allt eftersom säsongerna etablerar allt fler relationer för honom att förhålla sig till.
I den meningen är Treadaway (i en roll som ursprungligen skulle ha gått till Anton Yelchin) mer ensam – hela grejen är ju att Brady Hartsfield inte ska ha särskilt många relationer. Men jag gillar hans nedtonade och lätt vansinniga intensitet, personlighetsdrag som också får möjlighet att utvecklas under andra säsongen. Då har man valt att visa upp Treadaway som fånge i sitt eget psyke, gestaltat i fysisk form av källaren i huset som han delade med Kelly Lynch vilket funkar ofantligt mycket bättre än det låter när jag försöker beskriva det (ett grepp som kanske fick sin inspiration från Dreamcatcher eller Kingdom Hospital?)
Förutom Lynch och Mulgrew skulle jag på kvinnosidan också vilja lyfta Breeda Wool, inledningsvis kollega till Treadaway på arbetsplatsen från helvetet, och Holland Taylor i rollen som Gleesons granne. I första säsongen tvingas Taylor vara lite väl prillig, men utvecklingen av hennes och Gleesons relation blev i slutänden en av seriens höjdpunkter för min del.
Men just det, jag kan inte avsluta skådissnacket utan att också nämna Bruce Dern i en liten, men viktig roll i tredje säsongen som författaren John Rothstein. Perfekt casting där!
Jag upplever att serien tagit Kings historier och, genom sina nedtrimningar, gjort dem både smartare och bättre. Andra och tredje säsongen är betydligt mer laddade med moraliska frågor och intressanta eller trevliga relationer jämfört med vad böckerna lyckades leverera. Däremot håller tredje säsongen inte riktigt hela vägen ut, vilket jag är benägen att skylla på det faktum att det känns som om serieskaparna blev tvungna att sy ihop säcken lite väl hastigt och lustigt. Det verkar nämligen inte finnas några planer på ytterligare säsonger, vilket innebär att det hela tvingas bli lite rumphugget för att inte kännas som en cliffhanger.
Men dessa tre säsongen kan jag absolut rekommendera att man ger en chans, även om första säsongen blir lite av en inkörsport till de två kommande. Minst lika bra i sitt längre format som 11.22.63 med andra ord!
Serie: 3 säsonger och 30 avsnitt, 2017-2019
Förlagor:
Mr. Mercedes (2014)
Finders Keepers (2015)
End of Watch (2016)
Cameo: “Diner Patron” i avsnitt 6, säsong 1
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har bara hört gott om denna serie och Gleeson är alltid ett nöje att se. De som avhållit mig från titta var att jag fann boken vara ganska så dålig och den inledde författarens svacka som håller i sig än med ganska så mediokra böcker. Egentligen inte dålig med dussinprodukter.
Men film är inte bok så snubblar jag över den tar jag mig nog en titt speciellt då jag aldrig läst bok två o tre i serien
Tycker jag absolut du ska göra!