Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Jag tror att det till viss del kan bero på temats urval (slumpmässigt som det nu var). Silver Bullet och Maximum Overdrive istället för Cujo eller The Shining. Men när jag rannsakar mig själv måste jag också erkänna att det är många manly men i exempelvis The Stand eller The Mist. För att inte tala om fängelseberättelserna The Shawshank Redemption och The Green Mile.

Jag tror emellertid att det här perspektivet flugit under åtminstone min radar av två anledningar. King skrev tidigt böcker som ändå innehöll kvinnliga protagonister, exempelvis Carrie, Firestarter och Cujo. Och i romanen The Stand är det inga större problem att, utöver alla manly men, uppfatta både Frannie Goldsmith och Nadine Cross som självständiga personer med agens. Den detaljen är emellertid tyvärr något som definitivt gått förlorat i överföringen från bok till film eller TV. Det är notoriskt svårt att hinna visa upp den psykologiska komplexitet som King ändå är kapabel till i sina böcker. Inte minst om huvudpoängen med filmen eller miniserien är att beskriva en händelseutveckling eller skapa en skräckfilm, snarare än ett eftertänksamt drama. Så i fallet genus förvandlas jag trots allt en King-apologet: jag är benägen att skylla adaptionerna, men inte författarskapet, för ett något enögt genusperspektiv.

Men psykologiska insikter är som sagt inte det enda som fått stryka på foten när det gäller steget från bok till film eller TV. På det hela taget är jag överraskad av hur få av Kings styrkor som författare som lyckats hänga sig kvar in i adaptionerna. I allt för många fall är produkterna i årets Halloweentema platta och rätt trista affärer. I sedvanlig ordning är det inte mycket till skräckfilmer jag har sett (det kanske ändå skulle vara dags för asiatisk skräck som Halloweentema?). Det jag däremot lyckats uppskatta på ett nytt sätt är det tidiga 90-talets kackiga datoranimerade effekter. När jag fått tänka lite på dem (VSB: The Langoliers) antar de nästan samma nostalgiska skimmer som 70- och 80-talseffekterna från Salem’s Lot och Silver Bullet. Men bara nästan.

Skådismässigt är det förstås svårt att överbrygga ett svagt manus, så det är kanske inte så förvånande att de mest minnesvärda rollprestationerna kommer från produktioner där manuset antingen höjer sig över King-mängden eller där rollen i sig är tydligt definierad. Det är liksom svårt att missa Piper Lauries Margaret White, Kathy Bates Annie Wilkes eller Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody. Lika lite som man missar Tim Currys Pennywise eller Michael Clarke Duncans John Coffey. Skådisar som istället fått bevisa sig genom upprepade framträdanden är exempelvis Thomas Jane (Dreamcatcher, The Mist och 1922) och Miguel Ferrer (The Night Flier och The Stand).

På hedersplats skulle jag dock vilja placera två personer som jag innan årets tema aldrig reflekterat särskilt mycket över, men som blivit skådisar jag blir glad av att se på rollistan: Frances Sternhagen (Misery, Golden Years och The Mist) samt Jeffery DeMunn (Storm of the Century, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist). Mig veterligt interagerar de dock aldrig med varandra i The Mist.

Betygsmässigt är det utan tvekan och föga förvånande Mr. Frank Darabont som går vinnande ur striden. Han ståtar med tre filmer i årets tema, vilket förvisso lika många som Mr. Mick Garris. Men då ställer vi alltså The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist mot minserien The Stand samt filmerna Desperation och Riding the Bullet. En annan vanligt förekommande TV-King-profil är Craig R. Baxley men han är mer ambivalent i sin kvalitet. Å ena sidan Rose Red, å den andra Storm of the Century (och så kanske Kingdom Hospital någonstans mittemellan). Storm of the Century ändå får sägas vara en av temats positiva överraskningar, tillsammans med filmer som Silver Bullet, Gerald’s Game och 1922 samt TV-serier som 11.22.63 och Mr. Mercedes. Plus att jag blev påmind om hur fruktansvärt bra både The Green Mile och The Mist är.

Sett till alla King-adaptioner eller TV-produktioner som jag sett (Halloweentema eller ej) sällar jag mig föga förvånande till mängden. Om du vill ha en riktigt bra Stephen King-film ska du satsa på Frank Darabont, Stanley Kubrick eller Rob Reiner. Skräckmässigt kan man då ändå välja mellan The Mist, The Shining eller Misery, annars är det ju icke-skräck-King för hela slanten (The Shawshank Redemption, The Green Mile och Stand By Me). Är du ute efter mer av ren underhållning skulle jag satsa en tia på Silver Bullet, Maximum Overdrive och…The Lawnmower Man. Allt enligt credot ”hellre en dålig film än en tråkig film”.

Tack för att ni hängt med under den här dryga månaden! På onsdag den 10 november återupptar bloggen sin vanliga, blandade stil medan jag funderar på vad jag kan gräva fram till nästa års Halloweentema.

Annons