Apocalypse Now Redux (1979/2001)

alt. titel: Apocalypse, Apokalypse nå!, Dommedag nu

Ska jag nu ändå se en mastodontfilm om Vietnamkriget kan jag väl lika gärna se en mega-mastodontfilm om Vietnamkriget? Alltså föll valet på den 3:20 långa Apocalypse Now Redux istället för det mesiga originalet Apocalypse Now om blott 2:20.

Den grundläggande historien är dock densamma filmerna emellan och dessutom förrädiskt enkel. Kapten Benjamin Willard får, tack vare sin erfarenhet av militär underrättelsetjänst, i uppdrag att leta upp överste Walter Kurtz och…avsluta hans kommendering. Kurtz har blivit mer eller mindre galen i djungeln och tagit på sig själv att utrota nordvietnamesiska styrkor, utan sanktion från den amerikanska militären. Det i sig är förstås inga problem, det är ju Viet-Cong man slåss mot. Men Kurtz metoder är så pass brutala, och dessutom kända, att militären inte längre offentligt kan ställa sig bakom dem med gott samvete. Mannen har dessutom skapat sig ett följe av trogna underhuggare som tillber vettvillingen som en gud och den sortens blinda lydnad är förstås allt för farlig för att släppa fri.

Apocalypse Now överraskar positivt. Jag mindes något relativt förvirrande och obegripligt men hade tydligen hunnit glömma bort den oförlikneliga känsla som Coppola faktiskt suggererar fram med sin okonventionella Vietnamskildring. Omedelbart sätts en stämning av mardrömslik (The Doors är alltid ett säkert kort i det sammanhanget) undergång (duh, kolla titeln…) och den släpper sedan inte taget på länge. Det går snabbt för mig att sugas in i Willards svettiga mara (under större delen av speltiden svettas han faktiskt så mycket att man skulle kunna lockas att tro att detta är en italiensk spagettiwestern) och det är ett gott betyg att jag inte lockas till skratt inför hans ensamma fyllefuldansande på hotellrummet.

Särskilt imponerad blir jag av Apocalypse Now när jag kan jämföra den med Oliver Stones Platoon. Trots att känslan i Coppolas skapelse är drömsk känns den ändå mer ”på riktigt” när det gäller krigshelvetet än den yngre filmen. Det oerhört välbekanta i kavalleriets helikopteranfall, till tonerna av Wagner, har inte på minsta sätt förminskat scenernas kraft och här får jag dessutom en krigsföring som känns i märgen.

Till det kommer ett svårefterhärmligt utseende med en mättat blodröd sol och bjärt färgade rökgranater som knappast förtar mardrömskänslan, för att uttrycka det milt. Miljöerna, i kombination den ödesmättade tonen, Kurtz gestalt som en undflyende vålnad samt den grötiga stämman som halvt om halvt sluddrar fram ”I watched a snail crawl along the edge of a straight razor”, skapar något som nästintill skulle kunna liknas vid en skräckfilm. Jag tänkte inte på det under titten men skulle inte bli det minsta förvånad om filmen utgjort en inspirationskälla för filmskapare som Ari Aster och Robert Eggers.

Filmens mardrömskänsla understöds dessutom av den totala surrealism som gömmer sig i den enkla historien. Det är svårt att inte både skratta och skrämmas av den surfbesatte Bill Kilgore (spelad av en fantastisk Robert Duvall) eller den bisarra Playmate-showen som snabbt urartar i totalt jävla kaos. Ett i och för sig mer eller mindre statiskt tillstånd när det gäller Apocalypse Now.

Coppola har givetvis velat säga något om krigets vansinne men på ett betydligt mer högtflygande plan än den ett år äldre The Deer Hunter. Apocalypse Now är ingen generationsskildring, utan ett försök att i slutänden kanske bli lika vanvettig som Walter Kurtz. När vi väl är framme hos honom hänger jag emellertid inte med längre. Eventuellt gapade jag över för mycket med Redux-versionen, men i princip samtidigt som Martin Sheens Willard anländer till Kurtz djungelhemvist tappar jag intresset. Jag vet att Marlon Brando fick mer eller mindre stående ovationer för sin rolltolkning men kan inte se storheten i vare sig honom eller hans monologer.

Såvitt jag kan läsa mig till bidrar denna Redux-version med två primära tillägg, dels en scen där Willard och hans kollegor i flodbåten stöter på de strandade Playboy-bunniesarna, dels en scen vid en fransk plantage. Den första tycker jag faktiskt var riktigt bra medan den andra sannolikt bidrog till att jag tappade geisten eftersom den både var ointressant och alldeles för lång. Beskrivningen av hur kvinnorna försöker prata om sina intressen eller hur de skulle vilja träffa någon som delar deras världsbild medan männen bara bryr sig om att de står framför samma Miss December som de runkat till tusentals gånger är däremot både rolig och (förstås) tragisk.

Baserat på tidigare tittningar har jag alltid hävdat att jag inte är särskilt förtjust i Apocalypse Now, så klassiker den är. Men nu fick jag tydligen chans att revidera det ställningstagandet. I likhet med Joseph Conrads förlaga Heart of Darkness vann även mr. Coppola på omtag. Alternativt ren nednötning.