I tidernas begynnelse skapades en gyllene armé om 70 gånger 70 (4900 stycken om man som jag är långsam i huvudräkning) mekaniska krigare för alvkungens räkning. Han hade dock inte hjärta att använda dessa själlösa och obönhörliga krigare någon längre tid utan kom överens om en vapenvila med sina människofiender. Den krona som kontrollerade armén delades upp för att ingen någonsin skulle kunna använda krigarna för sina egna syften.

En saga säger ni? En högst aktuell verklighet kontrar Guillermo del Toro och släpper lös B.P.R.D.’s (Bureau for Paranormal Research and Defense) agenter Hellboy, Liz och Abe Sapien bland alver och trollmarknader. Alvprinsen Nuada har nämligen lessnat på att den giriga mänskligheten är på väg att översvämma världen och har bestämt sig för att nu är det hög tid att städa upp lite, golden army style.

Bloggaren Filmitch skrev nyligen ett inlägg som ställde första Hellboy och denna uppföljare mot varandra. Hans utslag blev att de bägge filmerna i princip är lika bra. Jag höll emot men kände att det var för länge sedan jag såg Hellboy II för att verkligen känna mig säker på min sak.

Nu känner jag mig säker. Denna omtitt bekräftade mitt första intryck även om den hjärtskärande besvikelsen från första visningen lyckligtvis inte infann sig, nu visste jag ju vad jag hade att vänta mig.

Hellboy II är ruggigt snygg, det måste naturligtvis erkännas, och del Toro (eller snarare hans effektteam) gör som vanligt ett helt fantastiskt jobb med att översätta sina visioner till det visuella mediet. Att Abe Sapien inte längre får använda David Hyde Pierces röst hade jag hunnit förlika mig med vid det här laget och tyckte nu att Doug Jones gjorde ett riktigt bra jobb.

Men stämnings- och storymässigt går det inte alls ihop. Ettan hade mer av en ruffig undergångs- och domedagsstämning som för min del fungerade betydligt bättre än den putlustiga uppföljar-humor man har lagt sig till med här. Danny Elfman har komponerat ett riktigt Elfmanstandardscore som inte står sig mot Marco Beltramis. Dessutom är den inte riktigt lika tuff utan känns mer barntillåten på ett rätt trist sätt, bland annat har flera figurer blivit utrustade med gulliga små ljud.

Framförallt i B.P.R.D.’s lokaler och på trollmarknaden skymtar det förbi en uppsjö av mer eller mindre fantastiska varelser, Filmitch har som referens träffsäkert nämnt exempelvis Men in Black. Jag tycker inte att detta förbiskymtande funkar, figurerna blir för många och mer effekter för effekternas egen skull än att de verkligen fyller någon funktion i själva historien. Andra filmreferenser som kommer för mig är till exempel de restaurerade och nya versionerna av Star Wars. Förutom alverna påminner också de varelser som vi får se mest av alldeles för mycket om Pan’s Labyrinth.

del Toro har heller inte lyckats lika bra med mytologin den här gången. I ettan var jag fullt beredd att acceptera Rasputin, odödliga nazister och Hellboys andra dimension, hopvävt som det var med en kristet anstruken kosmologi. I Hellboy II fungerar den rent visuella kopplingen mellan det keltiska och steampunk inte alls lika bra och del Toro begär helt plötsligt att vi ska tro på en helt ny och fantastisk värld som existerar mitt i vår egen (under Brooklynbron uppenbarligen). Jag gör det inte, det blir helt enkelt för fantastiskt.

Inte heller konflikttemat som del Toro försöker etablera genom att få Nuada att fråga Hellboy om han är beredd att skydda en mänsklighet vilken när som helst kan vända sig emot honom funkar särskilt bra. Det glimtar till men försvinner sedan ganska snabbt, detsamma gäller Jeffrey Tambors chefsmödor att lägga locket på sitt teams agerande i ”den vanliga världen” och auktoritetsproblemen mellan Hellboy och den nya ageneten Johann Krauss (vilken för övrigt mest känns som en mindre sandig och läskig version av ettans Kroenen).

Nej, Hellboy är fortfarande en fantastiskt fantastisk film som gjorde ett underbart jobb med att introducera en behornad Ron Perlman, men nu kan jag med gott förtroende säga att Hellboy II inte på något sätt gör denne hjälte rättvisa.