Hellboy (2019)

”Strange women lying in ponds distributing swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony”.

På ett sätt skulle man väl kunna säga att den mäktiga häxan och bloddrottningen vid namn Nimue håller med det klassiska Monty Python-citatet ovan. Hon tycker också att makt ska utgå från massorna, bara det att massorna i det här fallet är allehanda ondsinta och mörka kritter. Som förstås vill ha henne till drottning och, som en liten bonus, utrota mänskligheten. Men den redige kung Arthur ser till att stoppa Nimue genom att hugga henne i småbitar med det trogna svärdet Excalibur och sedan sprida kroppsdelarna så att ”no one will find her, not even the devil himself”.

Ganska exakt 1 500 år senare ska det visa sig att Arthurs uppfattning om ”svårhittad” inte riktigt motsvarar det sena 2010-talets standard. En underlig vildsvinshövdad typ springer nämligen omkring i brittiska helgedomar och letar reda på det ena ”hemliga” skrinet efter det andra. Det börjar alltså vara dags att kalla in det tunga gardet i form av Bureau for Paranormal Research and Defense (BPRD) och deras främste slagskämpe, Hellboy.

Jag är inte den som ivrigt letar upp trailers eller annan information om filmer innan jag ser dem. I fallet Hellboy anno 2019 skulle det visa sig vara en ganska dålig strategi. Neil Marshalls version av Mike Mignolas (numera) välkända serie lyckas nämligen inte göra det tillräckligt tydligt vilken relation den ska ha till Guillermo del Toros föregångare. Först tror jag att det ska vara någon slags prequel, men efter ett tag (samt närvaron av smartphones och Twitter) får jag bestämma mig för att den snarare är en reboot, vilket tyvärr inte är till filmens fördel.

Jag har absolut förståelse för att man velat avlägsna sig från de två tidigare filmerna men samtidigt ser jag inte riktigt poängen med att ännu en gång tröska Hellboys ursprungshistoria, bara 15 år efter att vi såg den första gången. Denna gång dock med det förvirrande tillägget av frifräsaren och Rasputinbanemannen Lobster Johnson, vars närvaro (i mina obekanta ögon) varken gör till eller från.

Vet ni vad man också gjort för att skilja denna Hellboy från de två tidigare? Kom igen, vad har varit det cineastiska ledordet för snart sagt allt, från TV-serier till animerade barnfilmer, under de senaste åren? Jomen visst, dark-and-gritty. Även här kan jag förstå motiven att vilja skapa en annorlunda stämning och en tuffare Hellboy i David Harbours skepnad men intentionen upphör att ha någon som helst betydelse när slutresultatet blir lika platt som om det mosats under en brittisk jättes klubba.

Marshall gör ingen hemlighet av denna ambition, snarare är det så att han trycker upp den i publikens ansikte vid första möjliga tillfälle genom att visa upp hur en korp gör idoga försök att hacka ut ögat på ett lik. Ungefär här får vi också en berättarröst som inte bara förmedlar bakgrunden till det vi ska få se utan också signalerar den bistra och makabra humor som försöker sätta sin prägel på filmen. En föresats som fungerar klart sämre än Marshalls fokus på rikliga mängder blood ’n guts.

En föresats som å sin sida tyvärr inte heller når några större framgångar. Hellboys överdrivet ituslitna kroppar och kläggiga ljudeffekter är ett grepp som oftast bara funkar i lättsammare sammanhang, typ Död snö. Här blir det kanske inte direkt osmakligt eller upprörande, snarare känns det onödigt. Detsamma gäller allt stryk som filmens huvudperson tvingas utstå, för jävlar vad Hellboy får på moppo den här gången! Vid minst tre olika tillfällen tonar bilden ut i intighet när vår hjälte förlorar medvetandet.

Filmens verkningslösa försök att skapa en säregen atmosfär hjälps inte heller av ett tungfotat manus som till stora delar missar möjligheterna att skapa ett helgjutet sammanhang. Hela anledningen till att Hellboy måste ta sig till det sköna Albion har ingen inverka på det övergripande narrativet. De olika irrvägar som måste tas innan berättelsen är framme vid sitt mål känns påklistrade och TV-spelsartade.

Visst, alla medverkande tar i så de spricker för att betona hur nydanade denna Hellboy är. Harbour själv säger exempelvis ”It really is this study of this man going through this horrible conundrum and we really get to go in deep with him”. Men jag är ledsen David, Hellboys tvivel på sin egen identitet och sina bundsförvanter samt hans längtan efter ett accepterande monster-sammanhang har vi sett allt för många gånger, inte minst i samband med (allt för?) många superhjältefilmer. Plus del Toros två första filmer…

Det mest intressanta med Hellboy blir för min del att läsa mig till att Ed Skrein från början var påtänkt för rollen som sidekicken Ben Daimio men beslutade att ”frivilligt” lämna ifrån sig uppdraget till någon med asiatiskt ursprung eftersom det är så Mike Mignola porträtterade honom. Nu fylls rollen istället av korean-amerikanen Daniel Dae Kim. Ett beslut som jag ogint nog misstänker har mer att göra med filmens image än manusmässiga prioriteringar.

Nog kan det vara så att jag har svårt att släppa del Toros första Hellboy som jag tycker mycket om och sett flera gånger. Samtidigt vill jag hävda att Marshalls Hellboy dras med problem som går långt utöver att bara skilja sig från en populär föregångare. Inte minst begår den CGI-tunga fantasyfilmers främsta dödssynd – den blir i slutänden rätt tråkig.