El laberinto del fauno (2006)

alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth

Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.

The Shape of Water (2017)

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Hellboy II: The Golden Army (2008)

I tidernas begynnelse skapades en gyllene armé om 70 gånger 70 (4900 stycken om man som jag är långsam i huvudräkning) mekaniska krigare för alvkungens räkning. Han hade dock inte hjärta att använda dessa själlösa och obönhörliga krigare någon längre tid utan kom överens om en vapenvila med sina människofiender. Den krona som kontrollerade armén delades upp för att ingen någonsin skulle kunna använda krigarna för sina egna syften.