El laberinto del fauno (2006)

alt. titel: Pans labyrint, Pan’s Labyrinth

Det visade sig att titten på Guillermo del Toro’s Pinocchio var precis det incitament jag behövde för att äntligen se om regissörens portalverk, El laberinto del fauno. Intressant nog visade sig filmerna dessutom utgöra ett fint radarpar, där likheterna går djupare än att ”enbart” vara berättelser om barn som försöker hantera ett liv i andra världskrigets fascism-skugga.

Del Toros genomslagsfilm torde vara så pass välbekant att jag knappast ens behöver återge handlingen? Den tioåriga Ofelia reser med sin gravida mamma till ”mammas nya kille”, kapten Vidal. Kaptenen styr över en utpost som tillhör den facistoida regimen i Spanien och hans uppgift är att leta rätt på rebeller som gömmer sig i skogarna. Medan verkliga tragedier pågår runt Ofelia, såväl i stort som i smått, flyr hon in i fantasins värld.

Det är många element som, föga förvånande, gör El laberinto… till en betydligt allvarligare och grymmare saga än Pinocchio. Här finns exempelvis inga spår av humor à la mosade syrsor. Kallblodigheten i militärens jakt på motståndsmännen kontrasteras enbart med de mer fantastiska farorna som möter Ofelia på hennes nattliga äventyr. Även Javier Navarretes score är dramatiskt, vilt och farligt jämfört med Desplats rarare toner. En klassisk folksaga, där elaka drottningar får dansa sig till döds i glödgade skodon, jämfört med en moralkaka i allegoriskrud.

Samtidigt finns även sagoparalleller mellan filmerna. Ofelia får tre uppdrag hon måste slutföra för att få tillgång till sitt förlorande kungarike. Pinocchio måste också undfly tre hot: cirkusdirektören Volpe, Candlewicks obönhörlige fader och den glupande ”valhajen”. På sant sagomanér går både Ofelia och Pinochios resor ut på att de ska utvecklas som människor och på eget initiativ ha modet att stå emot såväl frestelser som blind lydnad (det senare torde dock inte vara en särskilt sagoklassisk lärdom, snarare tvärtom i så fall).

Pinocchio var ingen dum film, en av del Toros bättre produktioner skulle jag säga. Men den når ändå inte samma klass som El laberinto… En film som jag just nu inte kan hitta några fel på överhuvudtaget. Det var förstås inte riktigt samma grej som att se den första gången, då dessutom relativt ospoilad. Men spänningen är fortfarande påtaglig, tragiken och utsattheten fortfarande berörande, gotiken fortfarande läcker, effekterna fortfarande grymma och fantasin fortfarande respektingivande, Det är filmer som den här och Hellboy som gör att jag utan att skämmas törs påstå att jag inte skulle ha något emot att leva i del Toros huvud.

Inte sällan innehåller regissörens filmer bra kvinnoroller, eller i alla fall fina kvinnoprestationer och El laberinto… är inget undantag (det är däremot händelsevis Pinocchio). Den blott elva åriga Ivana Baquero är inget mindre än fantastisk i huvudrollen, oavsett om hon konfronterar Sergi López kallhamrade kapten Vidal eller Doug Jones ambivalenta faun (vars utseende påminner en del om Pinocchios behornade Död). När det begav sig hade jag förstås ingen aning om vem Jones var (även om han dök upp i Mimic) men vid den här återtitten gick det ganska snabbt att identifiera skådisens numera välbekanta kroppsspråk.

El laberinto… lyckas smälta samman så många element och berätta dem med en sådan elegans och lätthet att det inte kan bli tal om något annat än toppbetyg.

Annons