You are currently browsing the tag archive for the ‘La cité des enfants perdus’ tag.

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Läs hela inlägget här »

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Läs hela inlägget här »

Paris är i uppror. En diabolisk mördare går runt på stadens gator och har tagit av daga den ende man som eventuellt skulle ha kunnat stoppa honom – Eugene Francois Vidocq. Från Provence kommer en ung man som hävdar att han var Vidocqs levnadstecknare. Han vill nu avsluta boken om den store mannen med att hämnas hans död: att namnge hans mördare i bokens sista kapitel.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmmedia.se, där Gustav recenserat Richard Kellys senaste film The Box. I den efterföljande diskussionen berördes även Southland Tales.

Nu ska vi se… Vi startar i Texas, där siffrorna nere i vänstra hörnet på en första-persons skakig handkamera visar att det är 4 juli 2005. Allt är frid och fröjd, BBQ, glada människor, vad annat skulle man kunna förvänta sig i Texas på självaste nationaldagen? Om det inte vore för Justin Timberlakes VO som mässar ”This is the way the world ends” och den olycksbådande musiken, förstås. Och mycket riktigt, snart ser vi ett oroväckande ljus och i horisonten stiger ett svampmoln. Justin Timberlake fortsätter att berätta att världen inte blev sig lik efter det och raskt hoppar vi fram tre år.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
Neil Gaiman, Anansi Boys

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg