The Shape of Water (2017)

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Nej, redan Richard Jenkins inledande berättarröst gör publiken trygg i att det vi ska få se är en saga. En saga som utspelar sig i det kalla krigets tidiga 60-tal, men en saga icke desto mindre. Sally Hawkins prinsessa är en en Dorothy som fortfarande är fast i Kansas och aldrig fått en chans att ta på sig rubinskorna. Regissör och manusförfattare Guillermo del Toro ska ha sagt att det fantastiska anslaget var fullt medvetet, för att på så sätt lättare skeda i publiken en historia som säger minst lika mycket om vår samtid. Han ger oss samma möjligheter som Jenkins och Hawkins rollfigurer att aktivt blunda för trista realiteter som krig och kravaller för att istället försjunka i en idyllisk dåtid. Samtidigt ville del Toro inte lägga ett allt för stort avstånd mellan tittarna och sin berättelse och valde därför att göra The Shape of Water i färg istället för svart-vitt.

Redan Crimson Peak var en mättad kanonad av färg och The Shape of Water kommer inte långt efter. Danske Dan Laustsen är fotograf för bägge filmerna, men har laborerat med fler miljöer i den senare. Sally Hawkins och Richard Jenkins lägenheter ovanpå den ståtliga Orpheum-biografen känns trygga och mysiga (trots flagnande väggar och läckande tak) och står i skarp kontrast till det hemliga laboratoriet där Sallys stumma Elisa arbetar. De fönsterlösa lokalerna är ett virrvarr av oändliga korridorer, fyrkantiga mätinstrument, blinkande räknemaskiner och betongväggar, målade i olivgrönt. En färg som i sin tur skiljer sig markant från vattnets agatskimmer, den enda miljö där Elisa och hennes prins kan mötas. Till och med Alexandre Desplats behagliga scoreslingor synes glänsa i grönt.

The Shape of Water (eller ja, Guillermo del Toro då) har tydligen fått utstå en hel del anklagelser om plagiering. De som kommer från Jean-Pierre Jeunet kan jag i viss mån förstå eftersom jag själv påmindes både en och två gånger av både känslan och färgsättningen i filmer som Amélie och La cité des enfants perdus. Sedan ska det tydligen ha funnits både en sovjetisk film, Amphibian Man, och en pjäs, Let Me Hear You Whisper, som på lite olika sätt berättar en historia om hur en kvinna blir förälskad i en vattenlevande varelse. Ingen av anklagelserna tycks dock ha kommit så långt att del Toro behövt uppträda i rätten.

Samtidigt verkar det märkligt nog inte ha hörts ett pip från skaparna av The Creature from the Black Lagoon och dess klassiska Gill-Man-”monster”. Märkligt, eftersom jag uppfattar att The Shape of Water helt uppenbart kan ses som en slags uppföljare till Universals klassiska film från 1954. del Toros amfibiske humanoiden tillfångatogs i Sydamerika där han tillbads som en gud av primitiva folkslag. Personer man inte behöver bry sig det minsta om när man är ett USA, involverat i ett kallt krig och till varje pris måste vinna rymdkapplöpningen mot ryssarna.

Ett USA som personifieras av Michael Shannons hänsynslöse militär. Hans Richard Strickland är en man som av alla yttre attribut att döma redan uppnått den amerikanska drömmen. En framgångsrik familjeförsörjare som anammat ”the power of positive thinking” och därmed alltid levererar. Med fru och två barn samt en glänsande Cadillac, stor nog att kräva en parkeringsplats modell helikopterplatta.

Men samtidigt är hans själ bister, inkrökt och grym. Någon som med liv och lust deltar i ett krig där det inte handlar om att samla på sig kunskap, utan bara se till att fienden alltid är lite, lite okunnigare än man själv. Han är en man som håller hårt på reglementet som ett medel för att trycka ned sina medmänniskor och oförmögen att vare sig uppfatta, acceptera eller uppskatta livets mysterier och oförlikneligheter. Istället väljer han den mekanistiska vägen, där allt kan förstås genom att styckas upp i tillräckligt små delar. Vilket förstås inte bådar gott för vår vattenlevande protagonist.

Jag inbillar mig att The Shape of Water gjorde för Doug Jones vad The Phantom Menace gjorde för Ray Park eller LOTR för Andy Serkis. Eller också handlade det bara om att jag följde skådisen på Twitter när The Shape of Water hade premiär… Jag tycker att hans namnlöse simmare skapar en fin känsla med Sally Hawkins Elisa. Men rolltolkningarna som sitter kvar efter tittningen är snarare Shannons och Richard Jenkins, två olika men ändå lika desperata män. Jenkins i tysthet och Shannon i vredesmod (”When is a man done, proving himself?!”)

Utifrån både Jenkins och Octavia Spencers rollfigurer tänker jag mig att The Shape of Water egentligen inte handlar om varnande pekfingrar för ett samhällsklimat som inte tillåter olikheter, utan en uppmaning att ta tillvara på kärleken. Var man än finner den. Att inte låta bli att sträcka sig efter det till synes omöjliga. Filmen är som doften från en brinnande chokladfabrik – ”tragedy and delight, hand in hand”.