You are currently browsing the tag archive for the ‘Richard Jenkins’ tag.

God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Utan att det sägs rent ut känns detta som ett område på dekis. Vi ser inga barn, ett fåtal ungdomar. Alla invånarna synes antingen arbetslösa eller pyssla med mer eller mindre skumma affärer. Fritiden spenderas med fördel på lokala hänget The Hollywood där alla ser ut som de började röka redan när de låg i mammas mage. Över hela God’s Pocket ligger det liksom en sådan där kladdig, grå hinna av gammalt fett och damm. En hinna från ett kök hos någon som har ett bord med en sliten perstorpsplatta och som inte orkat bry sig om att dra en disktrasa över den på länge.

Så i det avseendet passar förstås Mickey Scarpato rätt bra in eftersom han spelas av en Philip Seymore Hoffman som i vanlig ordning ser både sliten, ledsen och ohälsosam ut. Håret är svettigt, ansiktet är rödmosigt och kulan på magen borde snarare börja kallas för en badboll. Samtidigt har han det förstås inte så lätt eftersom vi nästan med en gång förstår att han inte känner sig riktigt jämlik i förhållandet med den sexiga Jeanie (spelad av Christina Hendricks) och dessutom har ekonomiska bekymmer.

Frågan är dock om Jeanie har någon större anledning till att vara kräsen eftersom hon fullkomligt curlat sönder sitt vidriga lilla kryp till son, Leon. Han bor fortfarande hemma och förlitar sig på lilla mamma för att både komma upp till jobbet på morgonen och ha en lunch att stoppa i magen. Han kallar svarta kollegor för ”nigger”, skryter gärna med hur han dödat djur (mammas tolkning: ”He’s so fond of animals”) eller vad han skulle kunna göra med de kvinnor som kommer i vägen för honom och hans kniv.

Att Mickey dras med sina ekonomiska bekymmer filmen igenom och dessutom tar ett par dåliga beslut som knappast hjälper honom på traven kommer inte som någon större överraskning. Återigen blir jag påmind om hur lite jag gillar filmer där det redan från början är så uppenbart att allt kommer att gå åt helvete för huvudpersonen. Släng in en obegriplig relation i mixen (Jeanie och Mickey pratar inte särskilt mycket med varandra för att uttrycka det milt) och jag blir ännu mindre engagerad

God’s Pocket är (förstås) genomgående ett drama men här och där finns det scener som antingen är lite surrealistiskt roliga eller innehåller oväntat realistiskt våld. De lättade upp avsevärt men var tyvärr inte tillräckligt många för att rädda filmen som helhet. Det absoluta slutet innebar dock en oväntat positiv överraskning.

Jag ska villigt erkänna att God’s Pocket var en film som fick mig att fundera en hel del på varför både Mickey och Jeanie gjorde som de gjorde men det var tyvärr inget som resulterade i en mer underhållande eller rolig filmupplevelse. Älskar man Philip Seymore Hoffman lika mycket som bloggkollegan Fiffi gör slinker filmen förstås ned betydligt lättare. Samtidigt hade jag exempelvis också svårt att hänga med på den prestation som Fiffi såg hos Richard Jenkins, vilken spelar en alkad kolumnist (på dekis, vad annars?). Och då gillar jag Jenkins generellt sett bättre än PSH.

Det var tråkigt att inte kunna se samma kvaliteter i filmen som Fiffi efter hennes oreserverade hyllning i podden Snacka om film! men så är det ju ibland. Om man aldrig testar får man aldrig veta.

Annonser

Gina McVey är röntgentekniker och står i begrepp att flytta in hos pojkvännen Stefan, bara hans lägenhet blir färdigrenoverad någon gång. Inflyttningen sker dock något tidigare än planerat när Gina råkar ut för en bilolycka och måste ha någon som ser till henne. Men Stefan är förändrad, Gina kan bara inte sätta fingret på exakt hur. När hon pratar om saken med en psykolog funderar han på om hon möjligen kan lida av Capgras syndrom, vilket faktiskt är en helt legitim psykisk sjukdom där den sjuke blir övertygad om att en släkting eller en vän blivit ersatt av en dubbelgångare. Allt eftersom blir Gina mer och mer övertygad om att alla i hennes närhet, även om de fortfarande ser ut precis som de brukar, har blivit ersatta av…någon annan. Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994

Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.

Läs hela inlägget här »

Huruvida 11 september ”changed everything” kan man diskutera i all oändlighet, men att händelsen inneburit stora förändringar för Hollywood är otvetydigt. I The Kingdom ligger fokus på Saudiarabien och filmen gör också sina försök att i förtexterna måla ett (mycket) snabbt sammanhang mellan öst, väst och den evigt närvarande oljan. Men då den typen av spörsmål inte återkommer med någon större tydlighet känns både det försöket och den dokumentära stilen med skakig handkamera samt namn och titlar på de viktigaste karaktärerna mest som en ursäkt för att bröta på med en förhållandevis standardiserad polis-/terroristhistoria.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg