You are currently browsing the tag archive for the ‘Richard Jenkins’ tag.
alt. titel: Absolut makt
Hur illa Luther Whitney än kan tycka om den balansen är han en bättre inbrottstjuv än far. Dottern Kate har blivit åklagare, sannolikt enkom i syfte att kunna sätta dit sådana som Luther, och vägrar att prata med sina dagars upphov.
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.
Gina McVey är röntgentekniker och står i begrepp att flytta in hos pojkvännen Stefan, bara hans lägenhet blir färdigrenoverad någon gång. Inflyttningen sker dock något tidigare än planerat när Gina råkar ut för en bilolycka och måste ha någon som ser till henne. Men Stefan är förändrad, Gina kan bara inte sätta fingret på exakt hur. När hon pratar om saken med en psykolog funderar han på om hon möjligen kan lida av Capgras syndrom, vilket faktiskt är en helt legitim psykisk sjukdom där den sjuke blir övertygad om att en släkting eller en vän blivit ersatt av en dubbelgångare. Allt eftersom blir Gina mer och mer övertygad om att alla i hennes närhet, även om de fortfarande ser ut precis som de brukar, har blivit ersatta av…någon annan. Läs hela inlägget här »
Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994
Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.
Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.
Huruvida 11 september ”changed everything” kan man diskutera i all oändlighet, men att händelsen inneburit stora förändringar för Hollywood är otvetydigt. I The Kingdom ligger fokus på Saudiarabien och filmen gör också sina försök att i förtexterna måla ett (mycket) snabbt sammanhang mellan öst, väst och den evigt närvarande oljan. Men då den typen av spörsmål inte återkommer med någon större tydlighet känns både det försöket och den dokumentära stilen med skakig handkamera samt namn och titlar på de viktigaste karaktärerna mest som en ursäkt för att bröta på med en förhållandevis standardiserad polis-/terroristhistoria.
That’s what HE said!