God’s Pocket. Låter ganska så mysigt, inte sant? En liten känguruficka på magen där man kan boa in sig eller en elegant monogramförsedd näsduksficka? Om Philadelphia-stadsdelen God’s Pocket verkligen är Guds ficka är Gud i så fall identisk med den enbente alkis som rotar igenom soptunnorna efter vinslattar, för det här är banne mig så långt från mysigt man kan komma. En mer lämplig benämning skulle vara typ Guds susp.

Utan att det sägs rent ut känns detta som ett område på dekis. Vi ser inga barn, ett fåtal ungdomar. Alla invånarna synes antingen arbetslösa eller pyssla med mer eller mindre skumma affärer. Fritiden spenderas med fördel på lokala hänget The Hollywood där alla ser ut som de började röka redan när de låg i mammas mage. Över hela God’s Pocket ligger det liksom en sådan där kladdig, grå hinna av gammalt fett och damm. En hinna från ett kök hos någon som har ett bord med en sliten perstorpsplatta och som inte orkat bry sig om att dra en disktrasa över den på länge.

Så i det avseendet passar förstås Mickey Scarpato rätt bra in eftersom han spelas av en Philip Seymore Hoffman som i vanlig ordning ser både sliten, ledsen och ohälsosam ut. Håret är svettigt, ansiktet är rödmosigt och kulan på magen borde snarare börja kallas för en badboll. Samtidigt har han det förstås inte så lätt eftersom vi nästan med en gång förstår att han inte känner sig riktigt jämlik i förhållandet med den sexiga Jeanie (spelad av Christina Hendricks) och dessutom har ekonomiska bekymmer.

Frågan är dock om Jeanie har någon större anledning till att vara kräsen eftersom hon fullkomligt curlat sönder sitt vidriga lilla kryp till son, Leon. Han bor fortfarande hemma och förlitar sig på lilla mamma för att både komma upp till jobbet på morgonen och ha en lunch att stoppa i magen. Han kallar svarta kollegor för ”nigger”, skryter gärna med hur han dödat djur (mammas tolkning: ”He’s so fond of animals”) eller vad han skulle kunna göra med de kvinnor som kommer i vägen för honom och hans kniv.

Att Mickey dras med sina ekonomiska bekymmer filmen igenom och dessutom tar ett par dåliga beslut som knappast hjälper honom på traven kommer inte som någon större överraskning. Återigen blir jag påmind om hur lite jag gillar filmer där det redan från början är så uppenbart att allt kommer att gå åt helvete för huvudpersonen. Släng in en obegriplig relation i mixen (Jeanie och Mickey pratar inte särskilt mycket med varandra för att uttrycka det milt) och jag blir ännu mindre engagerad

God’s Pocket är (förstås) genomgående ett drama men här och där finns det scener som antingen är lite surrealistiskt roliga eller innehåller oväntat realistiskt våld. De lättade upp avsevärt men var tyvärr inte tillräckligt många för att rädda filmen som helhet. Det absoluta slutet innebar dock en oväntat positiv överraskning.

Jag ska villigt erkänna att God’s Pocket var en film som fick mig att fundera en hel del på varför både Mickey och Jeanie gjorde som de gjorde men det var tyvärr inget som resulterade i en mer underhållande eller rolig filmupplevelse. Älskar man Philip Seymore Hoffman lika mycket som bloggkollegan Fiffi gör slinker filmen förstås ned betydligt lättare. Samtidigt hade jag exempelvis också svårt att hänga med på den prestation som Fiffi såg hos Richard Jenkins, vilken spelar en alkad kolumnist (på dekis, vad annars?). Och då gillar jag Jenkins generellt sett bättre än PSH.

Det var tråkigt att inte kunna se samma kvaliteter i filmen som Fiffi efter hennes oreserverade hyllning i podden Snacka om film! men så är det ju ibland. Om man aldrig testar får man aldrig veta.

Annonser