Ted – För kärlekens skull (2018)

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Men det finns givetvis en baksida av all den där härligheten – Ted Gärdestad tycks successivt ha trampat runt i en allt djupare avgrund av psykisk ohälsa som orsakade såväl bacillskräck, hysterisk rampfeber och självskadebeteende som nedvärdering av sig själv och sin egen musikaliska karriär.

Allt börjar ju så bra, Ted och brorsan Kenneth är ett tajt musikerteam och tror inte sina öron när självaste Stikkan Andersson vill lansera Ted som Sveriges senaste popsensation, komplett med moderiktig jeansoutfit och ett blont hårsvall. Men den där ungdomliga entusiasmen är ju så lätt att utnyttja och snart börjar särskilt Ted känna att kraven från både musikproducenten och fansen blir allt för överväldigande.

Som vanligt jobbar musikerbiografi-filmer i aningens av en motvind när tittaren inte är särskilt tagen av musiken. Jag är född för sent för att ha håvats in av Ted Gärdestads stjärnögda ballader när det begav sig. Nu för tiden tenderar jag (säkerligen högst orättvist och felaktigt) att klumpa ihop hans musik med trubadurtyper som Håkan Hellström, musiker som tycks vilja odla en persona höljd i (bedräglig) naivitet. Filmen varierar sig förvisso en del vad gäller sina låtval men när Gärdestad väl säger sig vara trött på att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” har jag lessnat långt innan dess.

Inför premiären har det förekommit löpsedlar som basunerat ut att diverse familjemedlemmar velat stoppa Ted men för min del tycker jag inte att det skulle finnas någon särskild anledning till det. Som biopic skulle jag snarare vilja påstå att Ted är känslig inför sitt subjekt och behandlar honom som tallrik i tunnaste fajans. När Gärdestad väl börjar bete sig mindre trevligt mot sin omgivning har det grundlagts långt tidigare att han jagas av inre demoner. Han är en känslig och labil ung kille, en sökare snarare än ett svin.

Då skulle jag kanske vara mer upprörd om jag var släkting till Stikkan Andersson, som knappats framstår som någon hyvens kille. Jonas Karlsson får inta den smått klassiska producent-uslings-rollen, en person som enbart parasiterar på andras skapande och driver sina artister betydligt hårdare än vad de uppenbarligen de klarar av. Tidsandan får sitt med långa kragsnibbar på skjortorna och uttryck som ”schuckert”.

Prestationsmässigt ligger mycket på Adam Pålsson och Peter Viitanen som Ted och Kenneth Gärdestad, vilka är alldeles för gamla för att övertyga så länge filmen rör sig i det tidiga 70-talet. Som skådisar gör dock båda fullt acceptabla insatser och det är sannolikt brister i manuset som gör att det hela inte känns så djuplodande. Som så ofta annars i den här typen av film ligger fokus på händelseförloppen som leder fram till väletablerade och välbekanta fakta, snarare än fullödiga psykologiska porträtt. Då är det enklare att lägga energi på omsorgsfulla scenografidetaljer som mammas lilla bricka med köttsoppa och ostsmörgåsar till sina hårt arbetande söner eller den knöliga extrakudden som åker fram när gästsängen ska bäddas.

Vad BOATS och biopics beträffar checkar Ted av de viktigaste punkterna på handlingslistan – ögonblicket när grabbarna på Polar inser vilken guldgruva de har chans på, Gärdestad som önskar tennisrivalen Björn Borg lycka till när han själv bestämt sig för att satsa på musiken, den tokroliga stunden när det går upp för vår huvudperson VEM han egentligen följde med hem efter den där Expressen-festen samt ett antal bildliga förebådanden om hans självmord.

I just det fallet har Ted den goda smaken att avsluta i tid, precis efter att vår huvudperson gjort en bejublad (enligt filmen i alla fall) spelning i ett sommarsoligt Stockholm där både familj och vänner finns närvarande. Vi lämnas med åtminstone en förhoppning om att han fick fler bra stunder innan junidagen 1997 då han tog sitt liv.

Som vanligt blir den största vinsten med Ted ett par timmars nutidshistoria om en karriär och ett människoöde som jag hade oerhört dålig koll på. Men en omvälvande filmupplevelse blev det knappast även om det var roligt att höra bortglömda ord som ”blängsylta” igen.

Annons