För gudinnan: En romans (2017)

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Till en början är det lätt att anta att den ”romans” som undertiteln talar om är den som synes existera mellan Tiphany och den undersköne Adam, världens mest kände skådespelare, när hon gör sig i ordning för att ta emot stjärnan i sin våning i Londons Canary Wharf. I likhet med Tipper samlar nämligen Tiphany på troféer – Tiphany är Tippers fynd och Adam är Tiphanys. Allt i enlighet med devisen katten-på-råttan-råttan-på-repet, ett talesätt vilket har större aktualitet i den här berättelsen än vad man kanske skulle kunna tro, Vad Adam, i sann Faust-anda, har betalat för sin berömmelse återstår att upptäcka, men det är i alla fall betydligt mer än två supar (annars en återkommande valuta i boken).

Men när sista bladet är vänt undrar jag om inte romansen snarare syftar på förhållandet mellan gudinna och protegé (eller prästinna om man hellre vill det). Det hela synes för min del gå ut på att Tipper och Tiphany ska hitta tillbaka till varandra i en relation som det börjat gå en smula slentrian i. För ärligt talat, blir det inte efter ett tag ohyggligt långtråkigt att leva för evigt?

Om man utifrån den här beskrivningen antar att För gudinnan är en rätlinjig historia från A till Ö, utan avstickare, tar man dock gruvligt miste. Detta är istället en frenetisk tripp som bara med nöd och näppe låter sig tyglas tillräckligt mycket för att rymmas på sidorna.

Boken är indelad i tre delar, var och en döpta efter klassiskt retoriska termer och det är inte utan att romanen i vissa avseenden känns som ett retoriskt experiment. Författaren hinner sätta upp bopålar i denna sin nya värld, ta ut några mått och påbörja en grund, men det finns fortfarande mycket kvar innan vi har ett färdigt bygge. Resultatet blir därmed något splittrat och fragmentariskt. Det finns tusen olika trådar, spår och uppslag att följa med näsan i backen. Emellertid hinner de aldrig skapa mer än den här planritningen över något som säkerligen blir magnifikt när det är klart. Om det någonsin kan sägas bli klart. Fager är inte en författare som ger läsarna betryggande löften om väntade upplösningar.

Det finns egentligen ingen direkt historia att sätta tänderna i, fokus ligger som sagt istället på Tiphany, Tipper och deras relation. De två följer förvisso en slags kronologisk tidsaxel men det är en axel som kastar sig hej vilt i alla tänkbara riktningar. Den kanske till och med har gått sönder? Resultatet blir en totalt kollaps mellan tid och rum, här existerar både historisk och samtidig tid. I London står exempelvis krigardrottningen Boudica skuldra mot skuldra med Winston Churchill, vilken i sin tur gnuggar näsa (och kanske mer än så) med Emma, Lady Hamilton. Det hela påminner om de medeltida avbildningarna av döden som tråder sin dans med de stackars människorna i en evinnerlig ringlek.

Resultatet är ett sinnrikt lapptäcke där Staden, Metropolis, måhända är en illusion men en illusion som icke desto mindre måste upprätthållas. I detta fokus på Staden tycker jag mig känna igen både China Miéville och Neil Gaiman men Fager vore inte Fager om han inte gjorde det här greppet till sitt alldeles eget. För gudinnan borrar sig betydligt djupare ned i klaffset, smutsen, gyttjan och köttet än de tidigare nämnda författarna. Där de beskriver Staden som en organism eller kropp i sig målar Fager upp en bild av det överflöd av mer eller mindre torterade och plågade kroppar som utgör dess mångfacetterade liv.

Miéville och Gaiman är långtifrån de enda referensrutorna i lapptäcket. Själv tycker jag mig hitta igen allt från Hellboy och Rosemary’s Baby till Querelle och Ghostbusters. I ett avslutande åskfyrverkeri repriseras Frankensteins livgivande gnista på ett sätt som knappast kan misstolkas. Att vi skymtar en viss H.P. Lovecraft både här och där torde vara självskrivet. Och då snackar vi ändå bara popkultur.

Föga förvånande gav lapptäcket upphov till många olika tankar och funderingar. Är det en slags balans mellan motsatta krafter, vilka upprätthåller illusionen som är Metropolis? Tiphereth är nämligen också ett kabbalistiskt begrepp som bland annat associeras med balans och sammansmältning. Vid ett par tillfällen förekommer dessutom ett par sydamerikanska tvillingar vid namn Ariconte och Tamendonare vilka enligt mytologin har samma moder men däremot en mänsklig och en gudomlig fader.

Annars ligger det nära till hands att tänka sig att Metropolis illusion byggs upp av ett intrikat nätverk, eller varför inte till och med ett reellt nät? Tipper tycks leva i den mellanmänskliga kommunikationen eller åtminstone i mellanmänskliga kommunikationskanaler (trots det tycks hon vara rätt risig på att förstå mänskliga beteenden och irrationalitet). Från pergament, till brev, till telegraf, till telefoner, till den världsvida webben. I likhet med ett spindelnät är WWW något efemärt men samtidigt närmast onaturligt starkt. Vackert men samtidigt farligt om du fastnar. Och i mitten av nätet residerar Tipper.

Tipper är en gudinna med en faiblesse för att plocka upp unga och utsatta flickor. Hon lockar in dem i sitt nät genom att uppmuntra dem att ta makten över sitt eget liv, gärna medelst gruvliga våldsamheter. När de sedan tacksamt går med på att tjäna henne försvinner förstås samtidigt den där makten. Men kanske är det bättre att tjäna i någon slags himmel än att kräla runt i helvetet och inbilla sig att man är sin egen herre? Mänskligheten i Tipper och Tiphanys värld har nämligen all tänkbar potential för storverk men gör sällan eller aldrig bruk av den. Byter bort långsiktig uppenbarelse (Tiphany=Epiphany?) mot kortsiktig njutning. Every. Fucking. Time. ”Alla kan välja. En gång”.

I min kortsiktiga läsnjutning blev dock För gudinnan tyvärr inte samma uppenbarelse som Samlade svenska kulter. Jag, som är en historiknarkare, upplever att Fagers senaste bok förvisso är både intrikat och komplex, men att den till viss del är det på bekostnad av en mustig berättelse. Samlade svenska kulter skapar en annorlunda komplexitet av överlappande och sammanvävda berättelser som tilltalar mig mer.

Förlaget Fria ligan kallar boken för ”en spektakulär skräckroman” men för min del blev berättelsen endast smått obehaglig eller obekväm från gång till annan. Att jag inte blev rädd ska emellertid absolut inte tolkas som att För gudinnan inte är bra eller tankeväckande. Jag blir fortfarande oerhört nyfiken på Fagers värld. Jag känner mig bara inte lika trakterad av dess dekadenta och de Sade-inspirerade uttryck som av beskrivningarna från en dansbana på svenska landsbygden eller ett sällan skådat performance-konstverk.

Jag vill tacka Anders Fager och Fria ligan för det inbundna recensionsexemplaret med sitt fantastiskt snygga omslag. Är du sugen på mer Anders Fager kan jag med fördel rekommendera de intressanta samtal som går att ta del via poddarna Vargtimmen samt Göthic Thrill.

Annons