Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

Då stadens läkare är en oförbätterlig suput kallas Arthurs hustru Samantha till stadens häkte då sheriff Franklin Hunt satt en kula i benet på den främling som kom tidigare under kvällen och vägrade svara på frågor. Men när morgonen randas är häktet tomt på såväl fånge som vicesheriff och Mrs. O’Dwyer. Den enda ledtråd sheriff Hunt har att gå efter är en märklig pil som sägs komma från en blodtörstig, inavlad, kannibalistisk och primitiv indianstam (kan ni säga The Hills Have Eyes? Alternativt det klassiska X-Files-avsnittet ”Home”?), vilken ska hålla till i något som kallas ”the valley of the starving men”.

Ut från Bright Hopes relativa trygghet och civilisation rider så sheriff Hunt, Arthur O’Dwyer, reserv-vicesheriffen Chicory samt stadens kvinnotjusare John Brooder, vilken också påstår sig ha stor vana av att döda indianer. Men det är lång väg till dalen som är deras mål. Ska de komma i tid för att rädda Nick och Samantha?

Bone Tomahawk är ännu en i raden av filmer som jag hört mycket gott om och därför naturligtvis blivit nyfiken på. Filmen låter ingalunda sin publik leva i någon större ovisshet om vad detta ska gå ut på när den öppnar upp med bilden av en man som grafiskt och högljutt får halsen avskuren. Den fortsätter sedan i samma anda – våldet är rått, brutalt och ymnigt förekommande i alla upptänkliga former. Men det är egentligen bara en scen där jag direkt ifrågasätter om vi verkligen behöver se den grymma scenen som utspelas framför mina ögon. I övrigt ger våldets konsekvenser och realism en känsla av autenticitet trots närvaron av en de facto kannibalistisk grottmänniskostam.

Samtidigt finns här många andra element som talar till filmens fördel. Debutantegissören och manusförfattaren S. Craig Zahler har tagit flera bra beslut i hur han väljer att berätta sin historia, inte minst visuellt. Många scener är grymt spännande och det finns en skönhet i kargheten, oavsett om vi pratar ljussättning, miljöer eller historia. Det känns också som om Zahler verkligen fattat kraften i idén med primitiva vapen av ben istället för metall. Betänk en hel hästkäke, så skarpslipad att den kan fungera som en yxa, och säg att jag har fel…

Filmen innehåller dessutom en bister humor som inledningsvis påminner en del om Coen-brödernas. Bara det att Joel och Ethan aldrig låtit vare sig handlingar eller rollfigurer bli riktigt så här sammanbitet gravallvarliga (”She would never allow a greaser ot ride her.” ”You trained her to be a bigot?”). Bone Tomahawks ”humor” (samt dialog i det stora hela) hjälper emellertid till att skapa en fin känsla för och mellan de fyra männen som ger sig av i jakt på den bestialiska fienden.

Ska man invända något mot Bone Tomahawk skulle det möjligen vara det – att fienden är så entydigt god och våra protagonister är så entydigt goda. I det avseendet påminner filmen i hög grad om själva stereotypen av en western-historia. Jag vet inte om det är meningen att vi ska uppfatta det som att till och med Gud vill se troglodyterna nedkämpade. Men Patrick Wilsons Arthur sänder trots allt upprepade böner till Herren om en smula hjälp i denna bittra stund och det finns inget som antyder att Han inte lyssnar på dem. De tappra männens insats har inte varit förgäves.

Ytterligare en stereotyp och därpå följande vattendelare går att återfinna i relationen mellan män och kvinnor. Ety här snackar vi förstås strikt heteronormativa förhållanden. På grund av benskadan testar makarna O’Dwyer tidigt i filmen en lite annorlunda form av samlag (givetvis måste deras förhållande betonas och beseglas via sex). Men det står snart klart att Arthur verkar ha svårt att prestera med frugan överst och trots ett smärtande skenben övergår de till missionärsställning, vilken även mrs. O’Dwyer verkar tycka allra bäst om. Förstås. Även förhållandet mellan sheriff Hunt och hans nyligen sjuka fru bekräftas genom en inte särskilt subtil antydan om vad som äntligen kunde försiggå i den äktenskapliga sängen kvällen innan.

Förutom dessa två machomän, som sätter på sina kvinnor såsom Gud avsett så snart möjligheten erbjuds, innehåller protagonistfyrklövern alltså Chicory som fortfarande pratar med sin döda fru och ungkarlen Brooder. Allt detta kontrasteras med de atavistiska grottmänniskorna, vilka håller sig med vad som bäst kan beskrivas som levande kuvöser. För att vi verkligen ska förstå den avvikande vedervärdigheten i arrangemanget passerar våra hjältar för ett ögonblick också två groteskt gravida benlösa kvinnor.

Men bortsett från de här kanske enkla poängerna från min sida har Zahler samlat ett bra gäng. Förutom Patrick Wilson ser vi också en härligt skäggig Kurt Russell som sheriffen, Richard Jenkins som den patologiskt pladdrige Chicory och Matthew Fox i rollen som Brooder – mannen som skjuter först och därefter inte är särskilt intresserad av att ställa några frågor.

Knappast en film som gör tittaren full av livsglädje men som torde tilltala alla som uppskattar ett gott hantverk och en väl berättad historia.