Efter att ha sett Michael Fassbender ångestgråta över sitt sexberoende i Shame kände jag behov av en film som behandlade ämnet sex med en något lättare hand. Inte så att sex är problemfritt för Maggie Gyllenhaals Lee Holloway i Secretary men filmen öppnar ändå upp för att sex kan vara lustfyllt och inte bara kvalfyllt.
Fortsätt läsa ”Secretary (2002)”
Att sätta sig upp mot presidenten är nog ingen lätt sak för Washington-baserade tidningen Washington Post. Men chefredaktören Ben Bradlee håller bestämt på journalistetiken – Vita huset ska inte diktera vilka journalister som han sätter på olika uppdrag. Inte ens om det handlar om något så opolitiskt som ett presidentdotterbröllop. Han rundar dessutom den betongsuggan genom att, med hänvisning till branschsolidaritet, vädja till de tidningar som faktiskt fick komma om att få ta del av anteckningar och fotografier och hey presto, även Washington Post har en artikel om händelsen.
I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.
Under våren är vi ett antal filmbloggare som haft det stora nöjet att träffas fysiskt, under samlingsnamnet Filmspanarna. Men bara aktiviteter som kräver fysisk närvaro blir ju med naturnödvändighet begränsande, och anledningen till att vi träffades från första början var ju livet i cyberrymden. Därför kommer nu en första virtuell Filmspanar”träff” under temat Guilty pleasure. Längst ned i det här inlägget hittar du de andra som också hakat på.
***
Guilty pleasure. Det finns egentligen inget bra svenskt ord – ”skuldbelagd njutning” har liksom inte riktigt samma klang. Kan det vara för att skuldbelagd njutning inte passar in i den svenska modellen, antingen njuter man eller också (ännu hellre) späker man sig. Äter upp de nyttiga grönsakerna, läser de intellektuella böckerna och ser de uppbyggliga filmerna?
Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994
Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.
På Pentagon förekommer ju allt möjligt skumt, det vet alla. Filmens titel och det faktum att tittaren direkt blir introducerad till tankesmedjan RAND Corporation, som anses vara en klassisk Illuminatiorganisation, gjorde att jag nog förväntade mig något lite mer konspirationsteoribetonat. Istället är The Pentagon Papers en intensivkurs i modern historia. Jag sökte underhållning och fann fakta — jag är besviken.
Rörliga bilder och tryckta ord 