Detta fjärde möte med arkitekten och enmansmedborgargardet Paul Kersey börjar nästan lika eftertänksamt som originalet. Vi trakteras med den numera i praktiken obligatoriska våldtäkten som lyckligtvis inte hinner gå särskilt långt innan Paul kliver in på scenen och gör processen kort med illdådarna. Men när han vänder på en av dem ser han…sig själv! Han har blivit en av skurkarna!

Strax därefter vaknar Paul svettig i sin säng, det var bara en dröm och hädanefter behöver varken han eller vi besväras av sådana moraliska spetsfundigheter. Han är tillbaka (eller möjligen fortfarande kvar sedan tvåan) i L.A. och har börjat dejta en snygg journalist med en likaledes snygg dotter vid namn Erica, vilken i sin tur dejtar Randy som helt uppenbart är bad news (det syns på bilen). Föga förvånande är dottern snart död på grund av en överdos (men hey, hon blev i alla fall inte våldtagen…) och det är dags för Paul att dra ut i krig igen.

Den här gången blir han kontaktad av en Nathan White vars dotter också dött av en överdos. White är ute efter Pauls ”professional skill” och kan själv bistå med ekonomiska medel och inte minst information om de hela två stycken knarkkungar som opererar i staden. Vår gode arkitekt visade ju redan i trean att han blivit en fena på fällor och här har han blivit lika skicklig med både buggar och sprängmedel (finns det månne ett vigilante boot camp?).

Jag vet väl inte om man ska säga att det gått nedåt sedan trean, för den var verkligen inte bra, men det har knappast gått uppåt heller. Platt fall framåt är kanske den bästa beskrivningen. Storymässigt påminner Death Wish IV om en rudimentär porrulle eller möjligen ett avsnitt av Mission Impossible: vi hör Nathan Whites VO kort beskriva bakgrunden för den aktuella knarklangaren (förvisso inte “Your mission, should you accept it…”, men väl att “de har en faiblesse för italiensk mat” eller “många skulle kanske bli förvånade om de fick veta att X har en bra baryton”), Paul tar sig tillräckligt nära för att kunna döda någon eller några, dödar dem och går därifrån. Badabing, badaboom. Trots allt dödande som givetvis förekommer får man ändå säga att denna fjärde del är nästintill barntillåten jämfört med de tidigare Death Wish-filmerna, det förekommer förvånansvärt lite blod och Paul Kersey har börjat att distansera sig rent fysiskt allt mer från sina offer.

Handlingen är alltså inte särdeles komplex, men måste trots detta infoga ett antal riktigt skumma vändningar bara för att kunna hanka sig framåt. Paul tar sig exempelvis in i en fiskfabrik som är en legitim front för en knarkfabrik. När han börjar panga på folk inne i knarkfabriken ropas det ut via PA-systemet i fiskfabriken ”A 1000 bucks to the guy who nails him!” och plötsligt är alla vanliga arbetare helt på det klara med att Paul Kersey är en dödlig fiende till allt vad fisk heter.

Till och med jag, som verkligen inte är särskilt tekniskt kunnig, kan se att klippningen på sina ställen lämnar en hel del övrigt att önska och skådespeleriet rakar knappast hem några prisnomineringar, framförallt John P. Ryans skurk är i det närmaste parodiskt överspelad. Det lustiga (alternativt deprimerande) i det här sammanhanget är att regissören J. Lee Thompson faktiskt är ansvarig för både The Guns of Navarone och original-Cape Fear.

Självklart bjuder emellertid även denna upplaga på lite birollsgodis: den tidigt döda Erica kan igenkännas som Dana Barron, aka Nikki Witt i 9 episoder av Beverly Hills 10210, Danny Trejo gör en kort men sedvanligt kraftfull insats (mustachen sitter där den ska men ansiktet är oväntat slätt) och om man inte blinkar hinner man se Mitch Pileggi.