You are currently browsing the tag archive for the ‘Laura Linney’ tag.
Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.
När vi träffar Thomas (inte Tom!) står han och stampar ute i regnet på en gråmurrig New York-gata. Han låter sina ögon fixeras vid den byggnad där allt hans hopp för närvarande satts i händerna på Maxwell Perkins, redaktör vid förlaget Scribner’s. En man som efter ”upptäckten” av F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway är ett välkänt namn i branschen. Nu lyfter han suckande på den försvarliga pappersbunten med titeln O, Lost. Kanske något att läsa på tåget hem?
Och givetvis kan Perkins inte sluta läsa när han en gång börjat. Till skillnad från sina konkurrerande förlagskollegor inser han att Wolfe är en briljant författare, men en som måste putsas och tyglas för att kunna säljas till en läshungrig amerikansk publik.
Det jag gillade med Genius är dess fokus på relationen författare-redaktör eftersom man i vanliga fall bara möter den ena halvan av en sådan duo. Inte sällan författarhalvan som dessutom oftast inte bara får, utan själv håller i, genistämpeln. Den här filmen ställer faktiskt frågan (som jag uppfattar det i alla fall) vem av de två männen som är det verkliga geniet? Kanske är det så att de inte ens är särskilt framgångsrika var och en på sitt håll, utan behöver varandra för att skapa ett gemensamt geni av kombinationer, kompositer och kompromisser?
I det avseendet blir Genius minst lika mycket en film om författande och hur det faktiskt går till att skapa en bok, som en film om författare. Extra intressant även i det avseendet i och för sig eftersom Wolfes författarskap och produktion framförallt ställs mot F. Scott Fitzgerald som vid den här tiden verkar ha sin storhetsperiod bakom sig. Istället måste han ta hand om en psykiskt sjuk Zelda och sälja sina talanger till högstbjudande för att få det hela att gå ihop.
Och eftersom Maxwell Perkins dessutom arbetade med Hemingway måste vi förstås också få en kort scen med machoförfattaren som i sin tur varnar redaktören för protegéns flyktiga sympatier. Genius sticker nämligen inte under stol med att Wolfe verkar ha varit en rätt jobbig typ att ha i sitt liv, vare sig man var redaktör eller partner. Inget var viktigare än hans skapande och hans syn på världen, något som inte minst blev kännbart för hans sugar mama, scenografen Aline Bernstein. En kvinna som lämnade både man och barn för sin allt uppslukande fascination för och förälskelse i Wolfe. Bara för att förlora honom till både Maxwell Perkins och det egna egot.
För regin står en viss Michael Grandage, van att arbeta med scenkonst. Genius är dock än så länge hans enda spelfilm. Kanske det är anledningen till att den, som så många andra biopics och BOATS, förmår skapa ett visst intresse för sin berättelse och personer men inget engagemang? Det är en respektabel film, en film som noggrant återskapar ett av depressionen färgat New York (alltså bokstavligen, Genius är en oerhört gråbrun historia), men knappast en som man kommer att minnas för sin innovativa framställning. Vi får ett antal välbekanta ”defining moments”, som när Wolfe äntligen byter ut titeln O, Lost till den som hans debutroman kom att bli känd under: Look Homeward, Angel.
Colin Firth och Jude Law spelar redaktör, respektive författare, och inte heller här skulle jag gissa att deras prestationer kommer att hamna i filmhistoriens annaler. Det är helt ok, med ett visst överspel från Laws sida eftersom Wolfe ska vara en författare som Brinner och Känner och Lever. Lite i skymundan har vi också Laura Linney och Nicole Kidman som männens bättre hälfter, vars insatser ligger i paritet med Firth och Laws. När jag tänker efter är det lite av TV-filmskänsla över hela produktionen.
Nej, en önskan om fler filmer om förlagsredaktörer är väl det jag får med mig från Genius. Den gör mig däremot inte det minsta sugen på att läsa något av Wolfe på grund av en djupt rotad skepsis mot böcker och författare som Brinner och Känner och Lever. Så kan det vara ibland.
Annonser
”What is normal?” När psykologer ställer frågan kan svaret bli tabubelagda familjekonstellationer och en kontroversiell superhjälte. När en biolog ställer samma fråga inser han snart att den inte kan besvaras utan statistiska underlag. Oavsett om normaliteten sedan gäller gallsteklar eller den mänskliga sexualiteten.
I ett läge frågar sig den lillgamle Sam ”What can be worse than the total agony of being in love?” Tja, att se Love Actually kanske?
Nå, nu ska jag väl inte riktigt vara så tjurig, men med tanke på att jag mer eller mindre blivit lovad tidernas mest optimala kärleks- OCH julfilm i ett, som ett gäng knäckfyllda köttbullar, måste jag ändå erkänna att jag definitivt är underväldigad.
Love Actually är en episodfilm, ungefär som Four Weddings and a Funeral uppskruvad till elva. Istället för att följa kärleksbekymren inom en mindre kompisgrupp beskriver den nyare filmen kärlekens plågor såsom de kan te sig för exempelvis en hemmafru, en författare, en tioåring eller varför inte en premiärminister? Julkänslan ska följa med på köpet är det nog tänkt eftersom det hela utspelar sig under typ december månad och publiken därmed lite nu och då får ta del av den extremt usla nyinspelningen av ”Love is all around” där alla omnämnanden av ”love” har bytts ut mot ”christmas”. Läs hela inlägget här »
2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?
På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.
Alla känner vi oss väl då och då utleda på både politik och politiker. Lovar runt och håller tunt. Dessutom börjar det snart sagt bli omöjligt att se någon skillnad mellan vad de olika partierna lovar och sedan inte håller. Men vi gör också de allra flesta samma sak: knyter näven i fickan och muttrar lite i största allmänhet på fikarasterna.
En som till slut bestämt sig att det är dags att dra upp näven i dagsljuset och skaka den rejält i etablissemangets slätstrukna ansikte är komikern Tom Dobbs. En politisk satiriker av samma skrot och korn som Jon Stewart, Steven Colbert och Bill Maher med en egen pratshow. Efter ett förfluget förslag från en åskådare basunerar Tom en dag ut att han minsann ska ställa upp som oberoende kandidat i det kommande presidentvalet. Och han ska dessutom göra det utan att ta emot en cent från hugande lobbygrupper (exakt hur Dobbs ändå lyckas driva en kampanj och avlöna sin stab förblir otydligt).
Nog kan man förstå att Bernard Berkman är besviken på livet. En gång i tiden firad författare får han nu bara enstaka inbjudningar till dåligt besökta uppläsningar och refuseringsbrev från förlag. Hustrun Joan är på väg att springa om honom som litterär stjärna, har upprepade affärer med alla och envar och vill separera. Det som kanske stör Bernard mest med alla dessa affärer är att Joan inte ens har den goda smaken att vänsterprassla med intellektuella män, män i hans egen mentala klass, utan simpla tennistränare.
alt. titel: Besatt
I juli 1976 dog Anneliese Michel, en ung tysk kvinna. Bortgången kunde förklaras av att hon i princip halvsvultit sig själv i nästan ett år. Var Anneliese anorektiker? Nej, hon var istället fullt övertygad om att hon var besatt och hade försökt kurera sitt tillstånd med exorcism. När slutet tycktes oundvikligt slutade Anneliese att äta och hävdade att hennes död var en försoning för dåtidens vinddrivna ungdom och avfälliga präster. Det var väl oundvikligt att en så smaskig historia skulle hitta fram till vita duken.
alt. titel: Glädjens hus
I fallet med The House of Mirth ser man tydligt faran med att intressera sig allt för mycket för förlagor. Första gången jag såg filmen tyckte jag mycket om den, inte minst Gillian Andersons porträttering av Lily Bart. New York-miljöerna från sent 1800-tal var kärleksfullt och noggrant återskapade och persongalleriet runt omkring henne fantasieggande.
Filmen gjorde att jag blev sugen på att läsa boken och den blev snabbt en favorit. När jag nu såg om filmen (med även Scorceses The Age of Innocence i ryggen) hade dess glans tyvärr falnat rätt betänkligt.
Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.
Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.
That’s what HE said!