Absolute Power (1997)

alt. titel: Absolut makt

Hur illa Luther Whitney än kan tycka om den balansen är han en bättre inbrottstjuv än far. Dottern Kate har blivit åklagare, sannolikt enkom i syfte att kunna sätta dit sådana som Luther, och vägrar att prata med sina dagars upphov.

Men efter ett olycksdrabbat inbrott, med mord som påföljd, har Luther inget annat val än att försöka få sin dotters uppmärksamhet. Inte för att han själv är skyldig till den unga Christine Sullivans dödsfall, utan för att han vet vem som är det. Och det är en man som har så mycket makt och är så hänsynslös att även Kate svävar i fara. Samtidigt försöker polisen Seth Frank luska reda på det Luther redan vet. Men hur ska han kunna berätta det utan att sätta både sig och Kate i klistret? Och vem skulle tro på honom om han anklagar USA:s president Alan Richmond för mord?

Mot slutet av 90-talet började Clint Eastwood ha ganska många hack i regissörs-kolven, så man får anta att han tog sig an debut-thrillern Absolute Power med ett visst mått av självförtroende. Vid sin sidan hade han också veteran-manusförfattaren William Goldman, vilken tack vare filmer som Marathon Man och All the President’s Men knappast var ovan vid konspirationshistorier.

Dessa herrars kombinerade erfarenhet lyser igenom i slutprodukten, för Absolute Power är en synnerligen stabil thriller. Särskilt vad gäller rollbesättningen, där Eastwood till och med kostat på sig en pålitlig Richard Jenkins i en väldigt liten biroll. I de större rollerna återfinner vi exempelvis Laura Linney som Kate, som alltid bra på att spela både starkt och bräcklig. På skurksidan noteras Judy Davis som alltid förmedlar en galen air och Gene Hackman som Alan Richmond. Och han gör ju aldrig bort en skurk, om vi säger så.

Här finns alltså en viss omsorg nedlagd, vilket också märks genom att filmen i flera avseenden lyckas vara betydligt mer subtil än David Baldaccis bok var. Goldman har dessutom skalat av en i sammanhanget egentligen onödig rollfigur, vilket jag tycker funkar bra. Att det sedan leder till att någon slags gnista ska skapas mellan Ed Harris (född 1950) och Laura Linney (född 1964) är en annan sak.

Med boken i färskt minne blir det också tydligt hur Eastwood (eller Goldman; de är nästintill årsbarn) lagt större tonvikt vid likheterna mellan Eastwoods Luther, Scott Glenns secret service-agent och Harris polis. Det skiljer nästan exakt tio år mellan de tre, med Scott i mitten, men de är alla principfasta män med en stor portion tålamod, erfarenhet, kompetens och pragmatism i bagaget.

Däremot kan man diskutera det vettiga i att Eastwood helt dumpar en av bokens primära wtf-vändningar. Historien är också i det närmaste kliniskt befriad från den korrumperande och moraliskt tveksamma sexualitet som Baldacci med stor entusiasm öste in i sin roman. Citatet som titeln kommer ifrån (”…absolute power corrupts absolutely”) förekommer faktiskt aldrig i filmen, men jag tänker att det blir ganska tydligt ändå. Samtidigt blir slutresultatet av denna korruption ändå ganska betryggande med tanke på genomcyniska historier som House of Cards (där romanen i och för sig publicerades redan 1989).

Ingen konspirationsthriller som kan tävla med det bästa som 70-talet har att erbjuda, men ändå en av Eastwoods mer respektabla regissörsverk.