You are currently browsing the tag archive for the ‘Chris Cooper’ tag.

När jag nu försökt mig på tre olika versioner av The Bourne Identity var det förstås bara att köra vidare på trilogin där Identity anno 2002 utgjorde första delen. De två uppföljarna tar sina namn från Ludlums andra och tredje bok om Jason Bourne, aka David Webb, men har i övrigt hittat på helt egna historier.

Läs hela inlägget här »

Annonser

YouTube visade sig vara en oväntat rik ljudbokskälla att ösa ur när det kom till välkända snubbe-författare som jag hittills inte orkat ta mig an bok-ledes. För visst känns det väl som att exempelvis Tom Clancy och Ken Follett är Män som skriver böcker för andra Män? Nu hade turen kommit till Robert Ludlum och hans Jason Bourne.

Läs hela inlägget här »

live-by-nightAtt Ben Affleck hyser en slags hatkärlek till sitt Boston är ingen större hemlighet, det framkom med all önskvärd tydlighet redan i manuset och miljöerna i Good Will Hunting. Därför kändes det inte som någon större överraskning att Affleck, när han ska göra egna filmer, lierar sig med den ivrige Bostonskildraren Dennis Lehane. Först ut var Gone Baby Gone och nu alltså Live By Night.

Läs hela inlägget här »

Remember MeKaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

Matt Weston har ett liv som många säkert skulle avundas honom. Boendes i vad som tycks vara en helt ok lägenhet i Kapstaden. En karriär som verkar vara på uppåtgående, i alla fall tillräckligt mycket för att han ska ha självförtroende nog att be chefen om en befordran. En intelligent, vacker och inte minst villig flickvän.

Grejen är bara att Matt lever en lögn. Lönen kommer egentligen från CIA och jobbet består i att vara vakt på ett av byråns så kallade säkra hus i Kapstaden. Nå, helt lögnaktigt är hans liv i rättvisans namn inte – han vill väldigt gärna ha den där befordran för att kunna följa flickvännen till Paris.

Läs hela inlägget här »

När jag hade sett No Country for Old Men blev jag lite sugen att se om John Sayles Texasbrottsdrama Lone Star (det måste ha varit minst tio sedan sist) eftersom det kändes som om historierna har mer gemensamt än bara södra Texas och gränsen mot Mexico.

Helt fel ut var jag inte: i bägge filmerna spelas huvudsakliga roller av stenhårda Texassheriffer, vilka sannolikt föddes iförda cowboyboots (men utan hjulsporrar får vi väl ändå hoppas, för mammas skull). Båda har ett kriminellt ramverk och det förflutna är ett viktigt element. Nyss färdigtittad känns det ändå som om det är mer som skiljer Coens och Sayles filmer åt än bara drygt tio år.

Läs hela inlägget här »

”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.

Läs hela inlägget här »

Huruvida 11 september ”changed everything” kan man diskutera i all oändlighet, men att händelsen inneburit stora förändringar för Hollywood är otvetydigt. I The Kingdom ligger fokus på Saudiarabien och filmen gör också sina försök att i förtexterna måla ett (mycket) snabbt sammanhang mellan öst, väst och den evigt närvarande oljan. Men då den typen av spörsmål inte återkommer med någon större tydlighet känns både det försöket och den dokumentära stilen med skakig handkamera samt namn och titlar på de viktigaste karaktärerna mest som en ursäkt för att bröta på med en förhållandevis standardiserad polis-/terroristhistoria.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser