Collateral (2004)

Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.

Any Given Sunday (1999)

Här satt jag i min enfald och trodde att det vara var boxningsvärlden som var genomrutten och full av korrumperade män som inte vill annat än utnyttja oskyldiga atleter.

Men Oliver Stone visar med all önskvärd tydlighet i Any Given Sunday att detsamma gäller för amerikansk fotboll. Om nu någon (förutom jag då) hade lyckats inbilla sig att just den arenan, med sin mediafokusering, sina big bucks och sitt Super Bowl, av någon anledning skulle vara undantaget som bekräftar sportregeln.

Combo: Django Unchained (2012)

Fanfar! Det är ett sant nöje att kunna presentera bloggens första comborecension. Härmed introduceras min käre make och främsta filmsällskap: Anders. Han har tidigare gjort sin närvaro känd på bloggen genom att designa en massa awesome headers. I förra veckan gick vi på bio och var väl inte helt överens på vägen hem. Häpp: comborecension. Anders kommentarer är kursiverade.  Två till priset av en, mycket nöje.

***

Från att ha varit rätt pepp på Django Unchained började detta tillstånd sakta men säkert nötas bort av alla förbehållslösa bloggkramar. En viss skepsis (eller bara önskan att vara allmänt anti, your pick) infann sig — så bra kunde den väl ändå inte vara?

The Kingdom (2007)

Huruvida 11 september ”changed everything” kan man diskutera i all oändlighet, men att händelsen inneburit stora förändringar för Hollywood är otvetydigt. I The Kingdom ligger fokus på Saudiarabien och filmen gör också sina försök att i förtexterna måla ett (mycket) snabbt sammanhang mellan öst, väst och den evigt närvarande oljan. Men då den typen av spörsmål inte återkommer med någon större tydlighet känns både det försöket och den dokumentära stilen med skakig handkamera samt namn och titlar på de viktigaste karaktärerna mest som en ursäkt för att bröta på med en förhållandevis standardiserad polis-/terroristhistoria.