Death Wish V: The Face of Death (1994)

Eftersom Paul Kersey byter städer som andra byter skjorta är han återkommen till New York, men den här gången finns en liten twist: möjligen blev han identifierad och på något sätt indragen i rättsystemet efter den fjärde filmen. Nu går han nämligen under namnet Paul Stewart, tycks märkligt välbekant med vittnesskydd och är kompis med distriktsåklagaren.

Han har som vanligt emellertid återhämtat sig förvånansvärt väl både till kropp och psyke från de förra hemskheterna, däremot tycks han inte ha lärt sig en läxa. Han har nämligen en ny kvinna vid sin sida och det krävs inget geni för att räkna ut att denna olyckliga varelse knappast kommer att få tillbringa de sista ljuva åren med Paul. Som om detta inte vore nog har den framgångsrika (får vi anta, det går i alla fall inte att se på hennes bondage-liknande klädkreationer) Olivia dessutom utan resultat försökt distansera sig från sin förre make Tommy O’Shea. Denna moraliskt mindre nogräknade man använder Olivias företag för att tvätta sina surt förvärvade, men svarta, skurkpengar och hans två med förlov sagt rätt korkade torpeder ser till att saker och ting ordnar sig som Tommy vill ha det.

Men Tommy har ytterligare ett ess i rockärmen, den lätt galne och högst säkerhetsmedvetne Freddie ”Flakes” (uppenbarligen tyckte manusförfattarna att det skulle vara kul att låta honom lida av patologisk mjäll). Freddie och de två torpederna ser till att Olivia (som uppmuntrad av Paul av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att vittna mot Tommy) inte kan sätta deras boss i klistret. Som grädde på moset får Tommy dessutom vårdnaden om hans och Olivias dotter Chelsea. Varför? ”What’s mine is mine!” Paul har nu all anledning att skrida till verket.

Man trodde kanske inte att det var möjligt, men denna femte och sista del i Death Wish-serien lyckas faktiskt sega sig några kvalitetsnivåer upp från det bottelösa hål där vi lämnades av fyran. Vi har en någorlunda sammanhållen historia och Pauls attacker mister något av sin porr-lika in-och-ut-karaktär som blev symptomatiskt för The Crackdown. Framförallt Michael Parks som Tommy och Robert Joy som Freddie tycks ha ganska roligt i sina överdrivna skurkroller.

Vi har också ganska roligt, inte minst när Olivia beter sig som om några småsår i ansiktet skulle vara världens undergång. Hennes “sönderskurna” ansikte, som enligt uppgift skulle kräva avancerad ”reconstructive surgery”, ser ungefär lika allvarligt skadat ut som de två vårtorna i Ben Hur, vilka signalerar spetälska. Det är dock möjligt att den vändningen i händelseförloppet kom till för att man skulle kunna motivera den annars rätt obegripliga undertiteln The Face of Death. De scener där elakingarna fullkomliga sprayar Charles Bronson med kulor och han undkommer utan en skråma samtidigt som han klämmer iväg ett enda välriktat skott känns som att återse en kär gammal vän. I det här avseendet påminner The Face of Death mest om vilken genomsnittlig actionthriller som helst.

Den som inte riktigt verkar ha lika roligt är Charles Bronson, han känns mest lite trött. Vilket å andra sidan väl får anses som fullt berättigat med tanke på att karln faktiskt var 73 år och borde ha fått njuta sitt otium på ett välskött ålderdomshem istället för att springa omkring och ducka för kulkärvar. Hans trimmade uppenbarelse imponerar och matchar mer än väl exempelvis Paul Newmans 69-åriga yngling i The Hudsucker Proxy.

Biroller finns det gott om: jag hoppar över Lesley-Anne Down, Saul Rubinek och Miguel Sandoval eftersom man faktiskt känner igen dem med en gång. Förutom dessa välkända nunor kan man nämligen också njuta av som sagt Michael Parks som gått vidare till bli något av en stapelvara för Tarantino med roller i Kill Bill 1&2 och Death Proof samt Robert Joy, vilken senare dök upp i bland annat Waterworld som ”Ledger Guy” och Land of the Dead. Till sist får vi ju inte glömma Kenneth Welsh, en av de där skådisarna som har en liten, liten roll i snart sagt varenda film man har sett (typ Richard Jenkins).