You are currently browsing the tag archive for the ‘The Wizard of Oz’ tag.
alt. titel: Spirited Away, Chihiro og heksen
En smalbent tioåring i en för stor T-shirt som redan är orolig och ledsen på grund av en familjeflytt och nu dessutom förlorat sina föräldrar. Många skulle säkert tycka synd om flickan, kanske klappa om henne och fråga om hon vill ha en kopp varm choklad. Men sådant ligger inte för häxan Yubaba som styr över badhuset dit Chihiro Ogino kommit. Istället skäller hon ut tösen efter noter och kallar henne för en bortskämd och lat lipsill.
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
Efter tre timmar 
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.
Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!
En i högsta grad aktuell film (ovanligt här, jag vet…) som genererar mycket debatt, bland annat hos Den perfekta filmen, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset.
***
Chris Kyle växer upp under sin kärve faders hårda hand. Han får lära sig att jaga samt att det i världen finns tre olika personlighetstyper: får, vargar och fåraherdar. Får är viljelösa mähän medan vargar är rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som står mellan fåren och total utrotning på vargarnas konto är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.
På förekommen anledning från Jojjenito och Fripps Filmrevyer som publicerade tågtexter (en given film till Filmspanarnas tågtema om den bara haft premiär då) för ett par dagar sedan. Tidigare har Snowpiercer omskrivits (och omtalats) av Fiffis Filmtajm, Filmitch, Movies-Noir, The Velvet Café och TNE-podden.
***
Nog satte man stopp för växthuseffekten, alltid. Men vem hade kunnat räkna ut att experimentet med CW-17 skulle bli så fenomenalt framgångsrikt att man istället fixade så att det blev en ny istid? Ingen utom tågmagnaten Mr. Wilford.
Nackdelen med att söka sig bakåt i science fiction-historien är upptäckten att allt fler koncept som vid första anblicken framstod som påhittiga och fräscha egentligen är snattade från en tidigare källa.
Ta exempelvis sydafrikanen Neill Blomkamps Elysium. Tack vare Robert Heinleins Starship Troopers var jag på det klara med att exoskelett knappast var Blomkamps egen uppfinning. Men när jag tagit mig igenom Larry Nivens Ringworld blir det också tydligt att det här med en cirkulär, artificiell, rymdvärld, vilken dessutom rymmer närmast magiskt effektiva medikamenter inte heller var något som Blomkamp drömde ihop på egen hand under en ectasy-tripp i tonåren.
Bloggkollegan Filmitch och jag har tidigare förenats i (nästan) villkorslös kärlek till Disneymusikalen Mary Poppins. Så när det från samma håll kom ett förslag om att dedicera en hel vecka till genren var jag inte sen att hoppa på musikaltåget. Varje dag publicerar vi texter om varsin musikal, med start i dagens gemensamma påskinspirerade verk. Mycket musiknöje!
***
Holiday Inn har mycket musikalhistoria på sitt samvete. Det var den första film där Bing Crosby uppförde sin odödliga White Christmas, en melodi som gick vidare och fick en helt egen film 1954. Kanske blev man inspirerad av Easter Parade eftersom även denna sång förekom i Holiday Inn och alltså också fick en ”egen” film 1948 med Fred Astaire och Judy Garland.
That’s what HE said!