You are currently browsing the tag archive for the ‘The Wizard of Oz’ tag.
alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften
Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.
Däremot funderar jag en del på filmens inledning eftersom den gör sitt allra bästa för att etablera att vi inte alls befinner oss i det soliga Florida utan i Texas. Det görs så överdrivet att filmen antingen försöker sig på en liten mindfuck (ska publiken bli orolig över att de ser på fel film ”Whaaaaat, hette den inte Moon Over MIAMI?!”?) eller också inte litar på att publiken ska fatta att vi inledningsvis inte befinner oss i Miami.
Alltnog, på Tommy’s TEXAS Burgers arbetar Susan Latimer och hennes två systerdöttrar Kay och Barbara. Men inte så länge till. De väntar alla tre ivrigt på ett stort arv som tyvärr, sedan skattmasen och advokaterna fått sitt, förvandlats till ynka 4 287 dollars och 96 cent. Det är ju knappast cash som tre kvinnor kan pensionera sig på, men däremot alldeles tillräckligt för Kays briljanta backup-plan.
Till tonerna av ”Oh me, oh Mi-ami” drar alla tre till Florida, där de checkar in på det berömda Flamingo Hotel (vilket så sent som 1935 hade en charmerande ”No Jews policy”). Genom att låtsas vara en rik arvtagerska ska Kay fånga sig en giftassugen miljonär, vilken alltså inte bara ska vara villig att försörja Kay utan också hennes moster och syster. Ganska snart visar det sig att planen till och med går lite för bra eftersom Kay uppvaktas ivrigt av kompisarna Phil McNeil och Jeffery Bolton. Männen är så i gasen att de aldrig lämnar den andre ensam med henne och därmed utan möjlighet till ett frieri, lite så där i avskildhet.
Moon Over Miami har som synes allt en klassisk musikal bör innehålla rent storymässigt – kärlek, and plenty of it! Plus några missförstånd längs med vägen, vilka förstås klaras upp med en närmast surrealistisk enkelhet under de sista minutrarna (”Jaha, du älska mig inte? Jamen, vad bra för jag insåg just att jag egentligen älskar din syster”).
Det som lockade med Moon Over Miami var väl främst rollistan där vi återfinner både Betty Grable som Kay Latimer och Don Ameche som Phil McNeil. Plus Robert Cummings som Jeffery Bolton där jag inte hade det blekaste minne av att han var med i Hitchcocks Saboteur trots att det inte var så länge sedan jag såg den. Nå, han gjorde i och för sig ett ganska blekt intryck där.
Men som vanligt bjuder äldre film på en hel del överraskningar när man väl börjar gräva lite i dem. Moster Susan spelas exempelvis av Charlotte Greenwood, född 1890, och enligt egen utsago, den enda kvinna i Hollywood som kunde ”kick a giraffe in the eye” (hon var 174 cm lång). I ett dansnummer med Jack Haley (fucking Tin Man från The Wizard of Oz!) får 50-åringen också visa upp sina benviftartalanger.
Dansnumren koreograferades av den kände Hermes Pan som hade samarbetat med Fred Astaire på 30-talet. Här skapar han ett antal både intima dansnummer och påkostade massdansscener. Tyvärr bygger flera av dem på att Betty Grable, tillsammans med bröderna Steve, Nick och Frank Condos, ska stepdansa (denna mest avskyvärda av dansstilar). Moon Over Miami bjuder dock också på den ögonbrynshöjande ”Solitary Seminole”. Kanske inte lika brutalrasistisk som Holiday Inns ”Abraham” men här har vi alltså en danstrupp som ser ut att ha svarta peruker på sig och sjunger ”Deek deek, pow wow” till musik som är klart mer swing än traditionell seminole. Numret förde med sig den lilla extrabonusen att bli hårdklippt under Hays-koden, i många stater helt bortklippt från filmen.
Moon Over Miami tillhör den typen av musikal som var rolig att se eftersom den känns så tidstypisk. Bilderna från Miami är i sådan gräll technicolor att jag nästan är lite rädd för att bli blind på kuppen. Florida framställs som paradiset på jorden där det enda man behöver bekymra sig för är avslagen champagne, att inte hänga med i congadansen eller att partygästerna somnar efter tre dagar av dansande och supande. Tidsandan är uppsluppet sexistisk där en äldre man ogenerat kan flörta med sin sons fästmö (”All the girls call me Willie”) och det är romantiskt när Don Ameche ger Betty Grable negativa komplimanger samt talar om vad hon egentligen känner och tycker.
Många av skådisarna är bra var och en på sitt håll men de enda som har någon slags dynamik sins emellan var Haley och Greenwood. Och medan Moon Over Miami var kul som ett tidsdokument är handlingen alldeles för infantil för att filmen som helhet ska bli särskilt underhållande. Det bästa jag kan säga om filmen är att den är lika harmlös som en tand- och klolös kattunge (fast där höll ju inte Hays-censuren med, uppenbarligen). Don Ameche och Robert Cummings uppdykande för att störa den andres uppvaktande av Betty Grable ackompanjeras inte sällan av en ledsam typ wah-wah-wah-ljudeffekt. Alla känslouttryck skruvas upp till 11. En båtracingscen pågår i evigheter. Och så var det ju det där förbannade steppandet…
Idag har musikalkollegan Filmitch däremot följt corona-restriktionerna och hållit sig betydligt närmare hemmavid.
alt. titel: Spirited Away, Chihiro og heksen
En smalbent tioåring i en för stor T-shirt som redan är orolig och ledsen på grund av en familjeflytt och nu dessutom förlorat sina föräldrar. Många skulle säkert tycka synd om flickan, kanske klappa om henne och fråga om hon vill ha en kopp varm choklad. Men sådant ligger inte för häxan Yubaba som styr över badhuset dit Chihiro Ogino kommit. Istället skäller hon ut tösen efter noter och kallar henne för en bortskämd och lat lipsill.
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
Efter tre timmar 
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.
Efter den senaste titten på höjdar-(heh…)filmen Airplane! började jag läsa på lite om bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. Jag upptäckte då att de innan flygfilmen haft ett projekt tillsammans med John Landis, vilket vuxit ur deras college-teatergrupp Kentucky Fried Theatre. Häpp, Kentucky Fried Movie!
En i högsta grad aktuell film (ovanligt här, jag vet…) som genererar mycket debatt, bland annat hos Den perfekta filmen, Jojjenito, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Movies-Noir, Flmr och Filmparadiset.
***
Chris Kyle växer upp under sin kärve faders hårda hand. Han får lära sig att jaga samt att det i världen finns tre olika personlighetstyper: får, vargar och fåraherdar. Får är viljelösa mähän medan vargar är rovdjur som göder sig på fårens bekostnad. De enda som står mellan fåren och total utrotning på vargarnas konto är herdarna – lika drivna och aggressiva som vargarna men omtänksamma och kontrollerade.
På förekommen anledning från Jojjenito och Fripps Filmrevyer som publicerade tågtexter (en given film till Filmspanarnas tågtema om den bara haft premiär då) för ett par dagar sedan. Tidigare har Snowpiercer omskrivits (och omtalats) av Fiffis Filmtajm, Filmitch, Movies-Noir, The Velvet Café och TNE-podden.
***
Nog satte man stopp för växthuseffekten, alltid. Men vem hade kunnat räkna ut att experimentet med CW-17 skulle bli så fenomenalt framgångsrikt att man istället fixade så att det blev en ny istid? Ingen utom tågmagnaten Mr. Wilford.
Nackdelen med att söka sig bakåt i science fiction-historien är upptäckten att allt fler koncept som vid första anblicken framstod som påhittiga och fräscha egentligen är snattade från en tidigare källa.
Ta exempelvis sydafrikanen Neill Blomkamps Elysium. Tack vare Robert Heinleins Starship Troopers var jag på det klara med att exoskelett knappast var Blomkamps egen uppfinning. Men när jag tagit mig igenom Larry Nivens Ringworld blir det också tydligt att det här med en cirkulär, artificiell, rymdvärld, vilken dessutom rymmer närmast magiskt effektiva medikamenter inte heller var något som Blomkamp drömde ihop på egen hand under en ectasy-tripp i tonåren.
That’s what HE said!